Idag blev jag en fin brud. Jättefin faktiskt. Lite för fin för att gå omkring på stan bland alla gråa människor. Nej, det var inte ett rödljus mitt på torget, det var mina läppar. I like them. Det är kul att få vara fin, finare än alla gråa människor, ibland.

På vintern kan man aldrig vara fin. Det är alldeles för kallt för det. En fråga om frisyrval är det aldrig, eftersom mössan står för den delen (mössfrisyr, alltså platt och lite torr och statisk). Täckbyxor, dunjacka, mössa, de varmaste vantarna som finns att tillgå och rejäla vinterskor som är alldeles för varma inomhus. Den som tar på sig den fina lilla midjekorta jackan och de där söta skorna (som jag mer än gärna skulle ha på mig på varmare breddgrader) är bara dum i huvudet. Eller så gillar den att frysa. Jag hatar att frysa.

Från hat till kärlek (det är ju hjärtedagen). Jag ska baka till min kära roomie, för henne tycker jag om. Min alldeles speciella kärlek är ju 600 mil bort. Deppigt, men vad gör man? Bakar!