Efter någon timmes tryckande, önskan och utplockande av batteri och diverse delar så började min kära telefon att leva igen. Det var fint att se hans första stapplande andetag och förstå att han var tillbaka i livet. Min arm har växt ut igen.

I natt blev jag förföljd av en obehaglig man med en rostig brödkniv. Det tog ungefär tio minuter för mig att inse att det var en dröm och det tog emot att släcka lampan igen.

Som vanligt är jag sent ute med boken till veckans litteraturseminarie, så här kan inte mer tid spillas. Hejrå!