Nu är jag verkligen och nosar på mållinjen av den här kursen. Dock känns det lite som att jag kommer att stupa just, just innan. Presentationer är inte min favorit här i livet och en sådan har jag imorgon. Hellre skrift än tal för min del alltså. Må hända att jag drabbas av skrivkramp ibland, men en gammal lärare sa en gång att jag är som en ketcupflaska; det går lite trögt i början när jag ska skriva men sen kommer allt på en gång. Som tolvåring tyckte jag mest att hon var konstig men idag håller jag med om metaforen.
     Hur som, det där med talet har aldrig varit en favorit. Som jägare efter de lite ädlare betygen kan jag inte bara luta mig tillbaka på det som kommer ur ketchupflaskan och ner på papper. Här krävs båda delar. Skrift och tal. Och som perfektionist ut i fingertopparna sätter jag ibland fler käppar i mitt eget hjul än banar en säker väg till framgång.
     Perfektionistens tillvägagång för en bra presentation borde vara ett väl förberett och inövat tal. Det har jag trott länge. Men! Härom veckan blev jag motbevisad. Av mig själv. En snabbt ihopkastad presentation visade sig vara botemedlet mot nervositet, då det inte fanns något perfekt att leta i papperet framför. Improvisation och ledighet var ett tvång.
     Så, perfektionistens väg till VG är alltså att inte förbereda sig för mycket och våga improvisera. Det enda knepiga med den taktiken är ovissheten just innan. Den kan göra så att jag stupar. Den kan göra så att jag inte får annat än bara nosa lite på mållinjen.

Fingers crossed!