...att du inte tycker om djur! Särskilt hundar. Det verkar vara lika med socialt självmord. Folk tittar i alla fall konstigt på en och drar en förvånad suck.

Jag har i hela mitt liv varit väldigt skeptisk till människans, så kallade, bästa vän. Kan vara för att den enda kontakt jag hade haft med denna varelse var en attack av två unga och leksugna schäfrar som skulle skolas till polishundar. Vem vill bli vän med en sådan? Jag har alltid varit nära att kissa på mig när en sådan kommit för nära mig. Djur är oberäkneliga. Vad tänker de? Vad vill de? Allt som inte kan prata är läskigt (det är nog däför jag är lite rädd för bebisar också).

Men! Det finns faktiskt en liten vän av hundsläktet som jag gillar. En liten galen varelse som äter skor och jagar tennisbollar. Hon är min vän och har gjort mig lite mindre skeptisk till övriga i hennes kategori. Vi har klickat, vilket bevisats när hon kommer springandes till mig och inte till sin husse/matte (vad är vad?).

Söt hund, japp. Men när P leker med henne så hon blir så exalterad så att hon visar tänderna då är jag sådär nära på att kissa på mig igen. Vad tänker hon? Kommer hon att äta upp mig? Jag kan i alla fall säga att jag gillar en hund och att jag ogillar övriga lite mindre. Och den hund jag gillar saknar jag faktiskt lite.