Jag ska förklara det här med att jag har blivit en språknörd, vilket görs enklast med ett citat:

"A: How old are you?
B: Thirty-one.
A: How come?"

Jaha? Tänker du. Och själv, när jag läste det i Sociolinguistics - An introduction to language and society av Peter Trudgill, så skrattade jag och tyckte det var rätt underhållande. En sida senare slogs huvudet på spiken med; "Some American Indian groups, such as the Navajo and Apache, have traditionally held to the norm that one does not speak unless one actually has something nontrivial to say." Det där har kanske inte så mycket med själva nördigheten att göra, men ringde som en väldigt ren klocka hos mig.

Oh well, jag går vidare i livet som språknörd och trivs med det. Jag har ju självinsikt i alla fall. Skolan är rolig och jag är inte lika blåbärsaktig som vanligt, vilket känns bra, hur trevligt det än må vara med blåbär.