Ditt fel.

När jag får sådana raseriutbrott för att jag råkar tappa min mobil i golvet, eller för att jag inte hittar korken, eller för att blommorna har dött, då är det ditt fel. Det är ditt fel att jag är rädd. Det är ditt fel att jag har stängt av. Och vet du, det är min förtjänst att jag gör allt ändå. Att det går ändå. Äh. Det är som att tala till en död. För mig är det vad du är; död, fast samtidigt äckligt levande.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback