Det som åker upp, måste komma ner. Så säger man ju. Det kanske stämmer så. Det är väl inte mer än väntat, men omöjligt att tänka på när man svävar. Just nu klickar det inte. Smärtan i den jävla handen och så den vanliga känslan då. Känslan av oändligt hat. Och så den lilla, lilla, lilla människan som knappt finns. Vart är axeln? Vilken axel? Varför då? Men jag sa ju...