Jag har en sko. Precis, en sko. Dess forna partner gick bort (notera ordvits) i höstas. Det fanns inget vi kunde göra. Detta skopar var en favorit i alla lägen. Jag blev ledsen när det stod klart att det var över. En sko mister livet, man skulle kunna tro att den andra ryker med i sorg, men så är det inte. Vänsterskon lever än. Jag har inte hjärta att slänga bort den. Tänk om jag någon gång blir enbent! Då kommer skon att komma väl till pass.

Jag har alltså en sko. En fin liten sko. Det är en stövel, för att vara exakt.