Ibland så är det vad som behövs och så känns livet aningen bättre.


Och så kom jag på, när jag plockade ner kopp och fat, jag drömde om min farmor i natt. Jättejätteverkligt var det. Hon gav mig en kram och en massa farmorkrut. Sådant krut som bara hon hade. Humöret har jag fått från farmor. Den raka näsan också säger mamma. Krutet hade inte varit fel. Eller hennes magiska känsla för sömnad. Farmor för alltid och alltid hade inte heller varit fel. Jag funderar över hennes visdomsord om Medelhavsmän; "De må vara trevliga och så, men de är ju inte särskilt snygga!" Lilla tanten!