Jag har en vän som jag känt i många, många år. Vi möttes i dockvrån som tandlösa sexåringar. När det sedan, ett år senare, var dags att ta klivet upp till den riktiga skolvärlden började min vän en vacker dag att gråta alldeles förtvivlat i sitt hem. Det stod klart, vi skulle börja i C. Som alla visste på tiden det begav sig så var det A som i Apor, B som i Bäst och C som i Sämst. 

Fruktansvärt! Men vi klarade oss igenom tre år i C som i Sämst och i årskurs fyra blev vi helt plötsligt B som i Bäst. Kanske även därför vi blev B som i Bästisar och envisades med att gå i samma klass hela vägen till studenten? Kanske. Det sägs ju att motgångar prövar sina vänner. Och vad kan vara värre än att inleda en tolv år lång skolväg med C som i Sämst?