Aldrig förr har jag känt mig så dålig på så mycket under en och samma period. Skolan, gymnastiken, bara allmänt socialt liv. Det går inte i medström. Skämmes! Jag som skulle bli bäst. Och skämmes för all opepp. Det är inte okej att vara opepp. Jag lever faktiskt. Och kan man egentligen göra något bättre? Min farmor skulle vara besviken på mig om hon såg det dåliga självförtroendet.

Jag ska bättra mig. Jag tror att få kramas med min syster kommer göra gott. Det ser jag fram emot.