Barnen som räddar vraket.

När det verkligen behövs, då visar de att de vill. De är allt bra de där barnen. Jag mådde verkligen illa av nervositet när jag klev in i hallen och T tyckte jag såg ut som jag brukar göra under en tävlingsdag (det vill säga som ett vrak). Men så levererade de allt de hade att leverera och det kändes skönt. När de visar att de vill spelar det mindre roll hur det ser ut. Det är en viss skillnad som är svår att förklara. Men en mamma känner sina barn och ser på dem när de kämpar. Det gjorde de idag. Skönt. Där föll i alla fall en sten från axlarna. Jag kände mig mindre vrakig när jag lämnade hallen.

Den rastlöshet som nu kryper i kroppen är min egen träningsabstinens. Antibiotikakuren är över, men värken består. Det känns inte riktigt okej, tycker jag, så jag har bestämt mig för att även värken är officiellt över. Slut, stopp, finito. Imorgon ska jag träna och det ser jag fram emot. Fram till dess ska jag väl plågas med lite magont över den här uppsatsen som varit på tapeten i dagarna. Damn it.


Ja, ungefär så brukar det se ut under tävling. Ett vrak.



 


Kommentarer
Postat av: Anonym

tycka till imorgon mamma! vill verkligen ha en ny pappa! :)

2009-04-28 @ 22:46:51
Postat av: ett barn

tycka till imorgon mamma! vill verkligen ha en ny pappa! :)

2009-04-28 @ 22:47:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback