Detta är inte direkt nya rön. Detta är något som varit känt länge inom min klan. Det är en egenskap som jag kan hitta i generationer äldre än mina egna föräldrars och det är en egenskap som är allmänt störig. Jag och mina familjemedlemmar har nämligen en något dubbelsidig inställning när det kommer till att vara sjuk.

Samtliga verkar ha en relativt hög smärttröskel så för det första tar det ofta rätt lång tid innan någon ens erkänner att det är någon typ av sjukdom inblandad. De friska och krya i skaran är alltid väldigt måna om att den sjuke ska bli frisk genom att vila och göra allt sånt som man ska göra för att bli frisk. Fint. Ja. Problemet är dock att den som ändå gått med på att erkänna sig lite okry alltid är så sjukt envis. Störigt envis. Vill helst resa med blödande magsår. Träna med lunginflammation. Flytta möbler med ryggskott. Whatever. Kort och gott göra sådant som man verkligen inte ska göra. Så till den milda grad att det alltid uppstår mindre, eller större, dispyter mellan frisk och ofrisk.

Ett sjukt störigt sjukbeteende helt enkelt. Och ingen verkar lära sig något av att vara på de båda sidorna. Envisheten är alltid densamma och alltid lika störande.