Av väldigt, väldigt oklar anledning började jag titta på gamla kort. Jag blev så klart så där jättenostalgisk och var tvungen att gå ut på en promenad. Oj, oj. En svunnen tid. Så himla långt bort. En liten, liten Milon. Inte ens tjugo år fyllda. Så himla märkligt. Jag är inte ens säker på att det är jag på bilden. Har jag verkligen gjort allt det där som bilderna vittnar om? Det är ett liv som jag inte kan förstå har funnits, ens i min vildaste fantasi. Jag vet inte jag. Det hela är väldigt märkligt. Något annat som jag upplevde som lite märkligt var alla miljoner grodor jag mötte under min kvällspromenad. Vad gjorde de ute så sent så där mitt i vägen? De flesta var små. Jättesmå. Nästan lite söta. Bara för att de var så små. Jag stannade upp och tittade på dem några gånger, men det rörde dem inte i ryggen. De bara satt där. Grodorna har en värld. Jag har en värld. Och det förflutna. Ja, det hör till en förfluten värld.