En filosof på en kvällskvist.

Sitter ute på Ål och tar mig tid för lite filosofi och funderationer. Men jag vet inte riktigt om jag kommer någon vart och jag undrar om jag har glömt hur man funderar. Om på pricken tre veckor sitter eller står eller ligger jag i en lägenhet i Nice. Har kanske packat skolväskan inför skolstart. Är säkert helt speedad och oförstående om vad som pågår. Kan inte påstå att jag i denna dag förstår särskilt mycket av vad som ska hända och ske. Det kommer diverse brev till mig som talar om att Nice har en medeltemperatur på 25-30 grader under sommaren, att jag ska bo i en delad lägenhet mitt i stan, att jag kommer göra ett litet prov första dagen och bara rent allmänt att Nice är en fantastisk stad. Jag gillar dessa brev. Men det hela är ändå helt ogreppbart. På ett bra sätt.

För att hoppa från framtid till idagtid. Jag kunde inte hålla mig borta från kvällens ledarmöte. Nog hade jag kunnat leverera alla grejer en annan gång, men jag ville ändå se alla. Och höra hur det blir. Och det gör ont i hjärtat när jag hör hur det blir. Eller inte blir. Och visst är det surrealistiskt att sitta och höra någon annan rabbla delar av ens eget liv, ens egen vardag och "jag har inte tid". Vad tänkte jag på egentligen? Hade jag tid? Hade jag ork? Svaret på den frågan låter vi vara osagt, men jag konstaterade för mig själv att jag måste ha varit galen. Eller bara helt, helt förälskad. För kärleken är blind, sägs det visst. Jag har även hört att kärleken till ens barn är något utöver det vanliga. Stämmer.

Jag kan inte riktigt prata om det eller tänka på det. Det skulle nog bara sätta igång tårarna. Jag vill bara tro att vi satte en fin punkt i våras och att barnen kommer tänka på sin mamma då och då och förstå hur mycket hon tycker om dem. Det här ämnet kan ta hur mycket tid och plats som helst, men det är precis vad en mamma har i sitt hjärta. Och visst är det fint att hjärtat sitter på samma plats vare sig man är i Nice eller på hallen. Jag tror det är en bra sak ändå. Försöker i alla fall intala mig det.

Jo, nog kan jag fortfarande filosofera och fundera ändå. Men nu lägger vi locket på för ikväll och går ner till bastun. Den potentiellt bästa stunden på dygnet. Heppåre.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback