Imorgon är det Alla Hjärtans Dag. Det vet ni va? Jag har alltid varit lite bitter över denna dag. Kan hänga ihop med civilståndet. Kan göra det. Mitt finaste, och egentligen enda, Alla Hjärtans Dag-minne är rosen i skåpet i åttan och det minnet värmer än. Annars har jag inte haft mycket till övers för denna dag. Kärlek? Uääh.

Jag tror året var 1997 då vi hade vår allra första riktiga tjejkväll. Datumet var den fjortonde februari. Jag hade bakat muffins som jag prytt med grädde och geléhjärtan (Bree redan då). Det var en helt perfekt kväll med mina bästisar. Nu så här tolv år senare sitter jag och tänker att det är precis det som Alla Hjärtans Dag handlar om. Bästisar. Hjärtevänner.

Det ska inte behövas en speciell dag för att komma ihåg sina Hjärtevänner, kan man tycka. Man ska tänka på dem varje dag. Men let's face it. Det behövs. Vi jobbar. Vi tränar. Vi pluggar. Vi sover. Vi stressar. Vi har måsten. Vi glömmer bort. Jag tycker att det är fint att det faktiskt finns en dag i kalendern som säger åt oss: Glöm inte bort dina Hjärtevänner! Tänk att en romantiker fått hela den rationella världen att lyssna.

Jag är egentligen en obotlig romantiker. Jag tror på det fina hos människor. Jag tror på kärlek. Egentligen. Just nu råkar mitt hjärta ha frusit till is vad gäller kärlek, men för mina Hjärtevänner är det ständigt varmt. Därför tänker jag i år tycka om Alla Hjärtans Dag.