Det har snöat konstant i flera dagar i sträck i denna stad i norra Svea Rike. Sjuk som jag varit har jag inte varit ute och svirat med bilen sedan i tisdags. Det var definitivt märkbart idag när jag skulle ut och köra. Det var snö upp till handtaget på förarsidan och jag började tappert gräva med händerna och försöka skyffla lite med min borste. Då kommer en vänlig själ ut ur en bil och frågar om jag vill låna en spade. Hon hjälper mig att skotta lite och undrar om jag behöver hjälp att komma ut med bilen. Varför inte, tänker jag. Kanske behövs. Jag gasar, hon puttar, men bilen sitter fast. Hennes vän kliver då ut och styr upp det hela. "Han har gjort det förr, han lever i vildmarken" säger hon till mig och jag nickar imponerat. Jag tackar dessa två vänliga själar och de kör iväg.

Jag fortsätter skrapa lite rutor och hör ett ivrigt gasande bakom mig. Kikar över på andra sidan parkeringen och ser en bil stå och spinna fram och tillbaka i snön. Inga ord behövs. Jag plumsar raka vägen över till mannen och bilen. Kollar föraren i ögonen. Han gasar, jag puttar. Bilen kommer loss, han vinkar glatt som tack och jag vinkar glatt tillbaka.

Ge och ta, gott folk.