Jag vet inte säkert, men jag tror att jag lyckats. Man ska aldrig ropa hej förrän man är över bäcken och den här bäcken verkar vara något utöver det vanliga. Ja, det vet jag att den är. Men på något sätt verkar jag ha lyckats hoppa till en plats där bäcken har frusit till is. Med några få undantag, så som julaftonsnatten då all värme runt omkring bara smälte all is som frusit under året. Jag kör på. Likt trafiken på Londons gator. Korsar filer, tränger mig fram. Utan att kolla i backspegeln.

Kalla händer, men varmt hjärta. Så sa alltid både farmor och farfar. Jag skulle aldrig vilja göra dem besvikna, men jag är ganska säker att de skulle förstå. Det drar lite kyligt, men det är precis så jag vill ha det. Det är bara att klä på sig. Och köra på. Köra över. Köra förbi och fram.