Känslan av att inte räcka till är ingen rolig känsla. Som att inte nå upp till översta hyllan, trots att jag står på en pall. Som att bara dingla med benen och inte lyckas sätta ner fötterna i golvet. Att helt enkelt inte nå. För jag kan inte, det går bara inte. Så klart att jag vill. Hjärtat har plats så det räcker till andra sidan jorden och tillbaka, men det är ändå inte tillräckligt. Vissa saker är mig övermäktiga. Och jag känner mig otillräcklig och lätt uppgiven.

Men så mitt i känslan av att jag inte räcker till får jag höra det finaste en människa kan få höra. "Tack för att du finns." Och jag tänker att, ja, det måste vara den finaste komplimangen man kan ge någon. Att tacka någon bara för att personen finns. Är. Finns. Det är liksom det minsta man kan göra.

Jag gör inte något, jag bara finns. Och det räcker. Om än inte hela vägen, så en liten bit. Och finnas vill jag alltid göra. För mitt hjärta slår så hårt för dem jag håller kär. Kära, kära.