Sitter och gråter över ett glas rödvin. Ja, jag gör faktiskt det. Hade gymnasterna/barnen över på lite avskeds- och avslutningsmiddag, men jag kunde inte riktigt med att säga hejdå på riktigt än. Jag kände mig bara avstängd. Helt tom. Vi ses ju faktiskt imorgon också. Mitt teknikprojekt gick i hamn igår, så jag kunde ge mina älskade barn den tänka avskedspresenten. Lite filmer och ett visdomsord på vägen. Och jag fick en underbar gåva av dem. Därav tårarna. Väntade med att öppna tills de hade gått och det var nog tur. Jag grät redan efter första bladet och har gråtit sedan dess.

Det här känns inte verkligt. Vem är jag utan mina barn och utan gymnastiken? Det vet man inte. Det är väl det som ska tas reda på antar jag. Imorgon är det dags att sätta punkt. Punkt slut för det som är hela mitt liv och ännu mer. Vad blir kvar av mig? Usch. Jag vill inte gå dit. Det här måste vara det värsta avsked jag någonsin ställts inför.