Hänt på UB.

En telefon börjar ringa. I vanliga fall brukar omgivningen bli lite lätt irriterad eftersom mottot i detta "röda rum" lyder något i stil med "var tyst eller dö", men den här gången är det annorlunda. Signalen är en glad melodi som visslas fram. Kanske är det även någon slags flöjt med i bakgrunden. Jag får känslan av att jag är i en regnskog. Hela rummet tittar upp, faktiskt lyser upp. Ingen svarar. Alla ler, nästan skrattar. Ägaren av mobilen kommer tillbaka när samtliga närvarande hört hela den glada melodin. Det var lite festligt faktiskt.

Händelse nummer två är mest rolig för undertecknad. Kikar upp ur båset och ser en person som ser bekant ut. Ingen kändis. Ingen vän. Ingen bekant egentligen. Jamen just! Det är ju killen som vann över mig i lördagens tävling. Tror jag. 1:17 hade han, 1:30 hade jag. Vad vi tävlade i förtäljer inte historien. Inte heller vad som följde efter tävlingen. Ibland är jag bra rolig. Jag skrattar åt mig själv faktiskt.

UB är inte bara Thérèse Raquin och 1800-talspoesi. Fast det borde vara. Jag återgår till det nu.