Det blir alltid så här. Hur trött jag än är. Efter en sån här helg måste jag bara få sitta och ta in allt som varit. Kolla igenom filmerna noga och fundera och analysera. Precis vad jag gör nu. Jag och T konstaterade att det blir bara bättre och bättre för varje gång. Vilken fin tradition vi skapat och vilken rutin fått in. Jag känner mig både lycklig och extremt sentimental just nu. När ses vi nästa gång? Kanske någon gång. Kanske inte.

Innan det var dags för den sedvanliga korvlunchen före hemfärd tog jag mig lite egentid och bara tittade mig runt i hallen och njöt. Så nöjd, men också så vemodig. Nära till tårar, men så himla glad. Jag är sjukt töntig, men är man född känslomänniska så är man.

Vet inte riktigt hur man sover på en sån här sak, men jag tänkte att jag ska försöka att bara njuta. Njuta med bilder som denna på näthinnan. Här står Taijn och vilar så där lagom ledigt.