I dag satt vi och pratade om det här med stress och press och tentaångest kontra ledighet och resa bort och göra ingenting. Vi konstaterade att det är nästan lite fult att göra just ingenting. Jag kan känna så ganska ofta. Jag skriver ofta listor på kvällen över vad jag ska göra nästkommande dag. Bakom varje punkt ritar jag en ruta som ska bockas av. När jag inte bockar av alla rutor under en dag får jag lite dåligt samvete. Det känns som att jag gjort, just det, ingenting!

I morse klev jag upp alldeles okristligt tidigt för att hinna till gymmet en sväng innan jag skulle vara på uni. Dryga fem timmar språkhistoria senare var jag så trött så jag knappt kunde sitta upprätt och var tvungen att gå hem. Klockan var två och jag kunde knappt hålla ögonen öppna. Jag kikade på de tomma rutorna på min lista, men orkade inte ta tag i dem på en gång. Jag tog en powernap som blev nästan två timmar lång. Vaknade lagom till att möta upp baletten för lite skumpa och sedan Bollywoodföreställning (som för övrigt var grym!).

Så det är vad jag gjort denna onsdag i april. När man tänker på det är det ju faktiskt mer än ingenting. Men bara för att det är några rutor som inte bockats av så känns det lite misslyckat. Det är väl inte riktigt rättvist? Och även om alla rutor varit obockade, vad hade det spelat för roll egentligen? Det är sådant som händer. Gör man ingenting den ena dagen kan man ju bara göra någonting den andra dagen.

I morgon ska jag göra det jag inte hann med idag. Plus lite annat. Jag tror att nyckeln till att lyckas är lite mer sömn än föregående natt. Kanske redan nu. Eller ja, i alla fall snart. Jag ska bara plugga lite först. Det är ju dumt att sitta här och göra ingenting!