Som vanligt så är underbart kort (åt helvete för kort). Men det är i alla fall underbart och kanske ska man vara glad för det. Man kan ju inte få allt här i världen! Alla vet vi att det som smakar bäst är det vi lyckas få efter att ha kämpat riktigt hårt. Så tycker i alla fall jag. Jag tänker spontant lite grann på min hoppbordsskräck som gymnast. Usch vilken ångest det kunde vara när bordet rullades fram, men det fanns nog inget som gjorde en träning så bra som när jag kört många bra hopp. De behövde inte ens vara bra faktiskt. Jag var nöjd över att bara ta mig över. Ja, när jag tänker på den där tiden och ska välja ut favoriter så måste jag nog säga att ett överslag ligger högt på listan. Just för att det ofta var så äckligt jobbigt att ta sig över.

Likt sådana här hejdådagar bara är äckligt jobbiga att ta sig igenom. Och det blir liksom aldrig lättare. Men det går. Fastän jag var som en lobotomerad grönskak tog jag mig igenom ett svettigt träningspass. Det var i alla fall något. Jag hade på mig nya genialiska träningskläder. Det var piggt. Och nu äter jag ägg och ser på Legally Blonde. Det är också något.

Imorgon är en annan dag, som det ju brukar bli där vid tjugofyratiden, och sen går dagarna igen. Vanliga dagar på västkusten. Det är bara att ånga på. Kunde jag hoppa överslag trots panikångest så går det att rulla igång vardagen. På onsdag blir för övrigt vardagen extrakryddad då min bästis kommer till min koja (som självklart också vara hennes koja!). Det ska bli underbart. Vi ska ha det underbart. Lösa världsproblem och se Alice i Underlandet bland annat.

Så rullar vardagen. Jag hoppar det ena överslaget efter det andra. Det kanske ingen annan förstår. Men jag vet. Ibland behöver jag inbaningspass, men ofta bara säkerhetspass. Och fastän jag inte har någon fysisk person som passar mig över så har jag ändå någon som passar mig över. Och kanske ska man vara glad för det. Man kan ju inte få allt här i världen.