Alltså. Jag har bara varit hemma på norrländsk mark i tjugofyra timmar och redan känner jag att det kryper i benen. Det är 11 grader och regn. Varför är det så? Det känns som att jag aldrig lämnat denna stad och jag vill bara springa iväg. Men egentligen är det inte så. Jag vill träffa de som gör denna stad bra och det ska jag minsann få göra snart. I morgon ska jag till exempel återvända till gamla jobbet och sen väntar tunna med världens bästa LARRET. Vilka kommer? Jamen typ alla. JA! Lycka i själen. En själ som inser mer och mer att hemma så klart alltid är denna skärgård, för här är mamma och pappa, men att nya hemma är världen i allmänhet och en person i synnerhet.

Världen känns inte särskilt läskig när jag vet att det finns en person som alltid kan få mig på bra humör och som alltid gör att jag känner mig modig och bra. Det är bra. Och det är det enda jag behöver veta. Det kanske är en och annan som inte förstår. Men så är det. Vi vet. Vi har våra hemligheter.