Vi ser ju alla samma stjärnor...

...alltså kan världen inte vara så stor ändå. Så brukar jag tänka när världen känns overkligt stor och jag känns overkligt liten. Om det är stjärnklart brukar jag titta ut och upp mot himlen. Det kan ibland räcka för stunden. Och det bästa är att jag vet att stjärnorna kommer att vara kvar där nästa gång också. Även om det just då skulle råka vara moln ivägen. Det är skönt att veta. Det gör att jag tror att det är som de säger, att världens alla vackra platser kommer att stå kvar fastän jag rör på mig.

Och sen kan jag fundera vidare över livets små egenheter. Nog tänkte jag att jag en dag kanske skulle få se
denna vackra plats igen, men inte hade jag kunnat gissa att det skulle bli så snart. För där var den, sjön. Och husen. Och bergen. Kvar på samma plats. Och det var lika vackert i helgen som det var för ett år sedan.

Till Lasse Liten säger man att världen är större än man någonsin kan tro, men jag skulle vilja träffa denna Lasse Liten och säga honom att så är det faktiskt inte alls. Världen är precis lagom stor. I alla fall för det mesta. De gånger den känns overkligt stor kan man titta på stjärnorna och om man inte ser dem behöver man inte misströsta. De finns där ändå.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback