Jag kommer alltid hem från italienskan och känner mig lite smartare än jag gjorde innan jag gick dit. För det första för att jag alltid lär mig något nytt. I kväll lärde jag mig att stammen för futurum är densamma som för konditionalis. Det är vad vi språkvetare kallar tacksamt, att det finns vissa återkommande mönster man kan luta sig mot när det annars är snårigt kring undantag och avvikelser. För det andra för att jag alltid inser att språkkänsla bevisligen inte är något som alla människor har. Det kan vara en trevlig tanke att tänka, att jag själv faktiskt kan. Så jag försöker säga det till mig själv ibland: Jag kan.

En sådan tanke och försök till självpepp är särskilt passande när man kommer hem till ett överfullt skrivbord. Hur i hela...? Är det lätt att man tänker. Men just nu tänker jag att jag kan ganska mycket, så jag kan nog det här också. Och sen tänker jag även att det här med språk är så sjuuukt kuuul juuu!