Människor försvinner inte så länge man själv håller dem vid liv.

I dag, på väg hem från gymmet, plockade jag blommor till min farmor och farfar. Jag tror att de hade blivit glada. I alla fall farmor. Farfar var väl inte så där jättemycket för blommor och sånt. Han hade nog mer uppskattat en rostig spik eller något annat som han kunde lägga på hög alternativt skrämma iväg vargen med. Jag ska leta efter något passande nästa gång jag är ute och vandrar.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback