Och när timmen har gått är det rätt trevligt att få höra från barnens föräldrar att de gillade disciplinen, att alla barn såg glada ut och var med hela tiden och att de tyckte att upplägget var det bästa hittills. Det kan jag leva på ett tag. Men så får det mig också att sakna mina egna barn.

Det är roligt att se en liten sexåring gå från att vara rädd för räcket till att våga snurra runt helt själv. Men det är ännu mer värmande i själen att se någon man piskat och peppat i sisådär tio års tid sätta sin första salto, tävla med sin första helskruv eller snurra sin första dubbel. Det är så mycket jobb som ligger bakom. Så många strider, så mycket slit, så mycket slarv, så mycket visselpipa.

Det är klart att jag saknar det. Kidsen var min energikälla och gymnastiken halva min personlighet. Det kanske är därför jag känner mig lite orkeslös och vilsen ibland.