Vi spelade vägg och hoppade hopprep, både dubbel och enkel, i ström och spådde. Vi lekte "Bro, bro, breja", hoppade twister och hade hästhoppning över balansgången där det roligaste i själva leken var att kratsa hovarna, det vill säga peta bort lera från varandras skosulor. Vi åkte linbana, spelade "Nigger" (som det fortfarande så politiskt inkorrekt kallades då), hade längdhoppning från gungorna och vintertid startades ett och annat snöbollskrig.

I senare årskurser avancerade lekarna till spöktunnel i rutschkanan och "Saltkråkan". Bara klass 2C läsår 93/94 vet nog vad jag menar när jag säger "Saltkråkan". Större delar av klassen var involverade i den snökojelek där jag var Skrållan och Ida var Malin som alltid bonade golven. Vi lekte även någon slags jaga-lek som jag inte kommer ihåg nu, men som involverade ett fängelse vid björkarna i sandlådan, bredvid klätternätet.

En period tyckte vi att grejen var att byta ytterkläder med varandra. Jag med Ida. Emma med Sofia. En annan period gjorde vi inget annat än att spela "Hjärter" och "Bluffstopp". I mellanstadiet blev vi lite coola och gjorde en grej av att ta över gungbrädan från de små barnen. Målet med gungbrädandet var att få andra sidan att flyga så högt som möjligt.

Ja, vi lekte alltid på rasten. Ända till årskurs sex. Sedan började vi högstadiet. Där lekte man inte på rasten, där hängde man. Det var coolt.