Ja, jag tycker faktiskt jättesynd om mig själv i dag. Det är ännu en strålande vacker höstdag på västkusten. Jag var nyss ute och slängde soporna och kände att luften var så där härligt frisk. Men jag har så ont i kroppen att jag nästan sitter och gråter. Har vaknat, sovit, vaknat, sovit med feberfrossa och mardrömmar under de nattliga timmarna. När klockan ringde hade jag så ont i kroppen så jag knappt orkade vända på mig och ta upp telefonen för att meddela frånvaro från grupparbete. Och så håller det på. Och jag känner mig minst och ensammast i världen.