I kväll ses vi igen. Jag och min bättre hälft. Eller nej, lika bra hälft skulle jag nog ändå säga. Det håller inte om någon ska vara bättre än någon annan. Förutom om det är jag själv då. Denna min hälft får erfara, mer än någon annan, hur otroligt tävlingsinriktad jag faktiskt är. Ibland inser jag att det nog är lite av en sjukdom och försöker tagga ner. Men ganska ofta börjar jag också resonera ologiskt och förklara varför det faktiskt är viktigt att jag får visa att jag är bäst. Att jag får prestera och uppnå resultat. Det kan inte vara lätt att ha att göra med någon som jag. Jag är lyckligt lottad att han står ut. Och han är lyckligt lottad att jag står ut. Och vi är lyckligt lottade att vi står ut. För det undrar många hur vi gör, men vi förstår knappt frågan.