Häromdagen ringde Lotta upp en kvinna från, ja, jag kommer inte riktigt ihåg, men någonstans i de svenska skogarna. Denna kvinna var en flitig svampplockerska. Hon brukar promenera ut från sitt hus och plocka svamp i närliggande skogar tillsammans med hunden. En dag bestämde sig kvinnan för att utforska nya områden, så hon tog bilen en bit bort. Nu är jag ingen svampplockerska själv, men jag kan tänka mig in i situationen där kvinnan blev så ivrig av alla de skatter hon såg så att hon glömde bort både tid och rum. Vips, var hon nästan lite vilse och det började skymma.

Kvinnan tänkte att det var väl dags att hitta tillbaka till bilen, så hon började traska med påsar fulla med svamp. Och vips, satt hon fast i ett kärr. Ända ner till midjan sjönk hon. Dramatiska ögonblick följde och hunden blev nervös och ängslig. Som tur var slutade denna historia lyckligt och några timmar senare kunde kvinnan värma sina fötter hemma vid brasan.

Svampen kom aldrig med hem. Tyvärr. Vem har ork att bära på svampar när man krigar sig ur ett kärr? Det var så klart lite tråkigt, med tanke på ansträngningen, men jag tänker att kvinnan i de svenska skogarna ändå var rätt lycklig att det var ett kärr hon trampade i och inte på en landmina. För då, vips, hade både hon och svampar varit stuvning. Bara sådär.