Det fanns en tid då jag var stark som en oxe. Kände mig så där stark och snygg. Och kände varenda muskel i min kropp och litade på den till hundratio procent. Det måste man göra om man i full karriär ska våga kasta sig bakåt. Och det är klart att man blir stark när man varje styrkepass har en tränare som går omkring och bland annat hotar med "kroken". Ja, "kroken" dök upp ibland och det var, som det låter, en rostig krok som Coach V hotade med att kroka fast i kinden om man inte gjorde det man skulle. Så jobbade vi (I love Larret always forever in my heart).

Anyways. Nowadays är det ingen som hotar med varken krok eller annat tillhygge, så ibland är det liiite svårt, kan jag tycka, att pressa sig till bättre träning. Ibland händer det dock. Ikväll kände jag mig varken stark eller snygg, men redigt envis så jag lastade på med extra vikter till alla övningar utom en. Det var så jobbigt, men genomförbart, och så himla skönt! Tack till mig själv för att jag var envis. Och tack till "Biffen" för att hon en gång uppenbarade sig framför mina ögon så jag vet vad jag alltid ska sträva mot. Mera muskler!