Nu är det dags för Bokmässa i Göteborg och jag skulle så gärna, gärna, gärna vara där. Tyvärr är dessa dagar fullproppade med kulturgeografiläsande, idrottsledande och orkestervärdande. Synd. Det här med böcker alltså. Det är magiskt. Och den där tanken på att skriva ner det där sommaräventyret för fem år sedan gör sig påmind nu i dagarna. Även när jag blickar framåt så hamnar jag lite där, vid böckerna, vid skrivandet. Kanske hade jag inte så fel som sextonåring ändå när jag valde att läsa en gymnasieutbildning med mediainriktning.

När jag var liten sjöng jag en gång i en kör. En kyrkokör. Jättekonstigt, eftersom min familj och kyrkan inte direkt går hand i hand, men alla andra barn sjöng i den kören så då gjorde jag också det. Vi sjöng en sång som gick "Tänk att få vara en pusselbit i Guds stora pussel..." och när jag nu tänker på visan, tänker jag att man först och främst måste pussla ihop sig själv för att kunna bli en pusselbit i, ja, vems pussel det nu är. 

Jag har för tillfället jättemånga pusselbitar, men jag vet bara inte hur de hör ihop. Ni vet som det där 1000-bitarspusslet föreställande ett skepp på ett hav mot blå himmel. Alla bitar är noga utvalda och ska vara med. Men hur ska det egentligen gå?!

Jag vet inte jag. En början kanske är att pussla ihop de nu fem år gamla sommarminnena.



Sommaräventyret 2005.