Det fanns en tid när söndagarna för det mesta startade med ett gäng frågor. Var? Vad? Hur? Varför? När? Vilka svaren än var så brukade den följande känslan vara söndagsångest. Kanske inte så festligt just i ögonblicket, men så här i efterhand flinar jag rätt brett. Skrattar högt till och med. Våra små, eller stora, ryggsäckar vi bär med oss genom livet innehåller så mycket som är så festligt att titta tillbaka på. Jag kan tycka att även söndagarna med söndagsångesten har sin charm.

Numera vaknar jag varje söndag och känner att det är veckans mysigaste morgon. DN är extra tjock och oavsett vad jag ska göra under dagen tar jag mig tid att läsa. Ingen söndagsångest så långt ögat kan nå. Mina söndagskvällar brukar jag dessutom avsluta med ett pass afro. Ingen ångest där heller. Bara träningsglädje. Hej söndag!