Hoho?

Ni vet, ibland har man bara inte lust. Ibland känns det helt enkelt (fast svårt) helt hopplöst och omöjligt. Och just då är det ofta precis så. Hopplöst och omöjligt. Då är min teknik att bara vänta ut det hela. Skrika lite i en kudde. Och så reder det sig. Åt något slags håll. För det är så livet funkar.

Och livet funkar. Jorå! Även de mindre bra besluten är ju ändå beslut man tagit och får ta konsekvenserna av. Och varför inte göra allt till något bra när man ändå är där man är (alltså här, för där är ju där man inte är)? Och om man vill vara någon annan stans pågår just nu en utställning på Världskulturmuséet där man kan resa iväg och lägga sig på en sandstrand (se bild nedan).

Västkusten. Jag vet inte vad jag ska tycka om dig. Du är ju ganska fin ibland. Du är ibland jättebra till och med. Men det här med kärlek är något oförklarligt. Och jag är ledsen, jag är inte kär i dig. Så var det sagt. Men jag vill ändå gärna att vi är vänner. Kan vi vara det?