Ett av TT-helgens roliga moments är när Lirre ringer till ett uteställe för att kolla läget inför kvällen. Detta fantastiska moment finns till vår stora lycka även på film, men ni får nöja er med en kort transkribering. Tänk er någon slags låtsasstockholmska och lite mild whiskeyröst:

"Åldersgräns? Men om vi är ett gäng på 13 stycken och vi har en medelålder på 25 är det okej att vi kommer då? Vi har några som är under 23 kan man säga. Vi har också några som är nära 30. Vi är ett gäng från Umeå du vet, det är långt bortifrån."

Ja. Vad säger man? Åååå... LIRRE!

• Kaffe och dextrosol är inte en sån jättebra frukost.

God morgon, för idag känns som en sådan. En god morgon. Pigg, trots lite sömn, och med en kaffekopp och lite idéer till uppsatsen som ska skrivas klart nununu. Solen skiner och det gör också att morgonen lättare känns god. Igår, däremot, var inte en god morgon. Nej. Så här är det, något utav det tråkigaste jag vet är egentligen när folk ska berätta vad de drömt. Särskilt om det är invecklat och långt. Som om det skulle spela någon roll för någon eller någonting? Jag tycker att drömmar är rätt ointressanta. Men igår morse slog det mig hur mycket en dålig dröm faktiskt kan påverka humöret. Jag drömde nämligen att jag besökte ön i Medelhavet och mitt gamla jobb och där var så klart han och hela hans familj. Drömmen gjorde mig på så otroligt dåligt humör och jag var förbannad och arg som ett bi när jag vaknade. Jag helt enkelt vägrade kliva upp och somnade om och sov en halvtimme drömlös sömn till. Det var bättre. Men kan kanske ändå förklara mitt konstiga humör igår. Man ser ju hur arg man blir av att ta morgonpromenaderna längs Medelhavet. Eller va?

Det börjar dra ihop sig för TT. Om fem är vi nere i hufvudstadstrakterna och njuter av det vi gillar mest. Gymnastik och fest! Ikväll sattes diverse tävlingsnerver på prov då vi var med på en liten uppvisning. Min egen insats var usel. Tävlingsdräkt, tossisar och massor med hårspray till trots. Men det kommer. På tisdag, när det riktiga genrepet är sitter det som en smäck. Oh yes.

Imorse klev jag upp tidigt och tvättade två stora tvättar. Att tvätta är väl egentligen inte en favoritsysselsättning, men jag tycker ändå att det är befriande på något sätt. På samma sätt som att diska och städa och skrubba riktigt rent i handfatet. Det känns bra helt enkelt. När det är rent runtomkring mig känner jag mig ren också. Ren infinitiv efter rörelseverb och förnimmelseverb. Dunk, dunk. In i huvudet. Ja, just det. Efter tvätt och diverse städ och plock cyklade jag till uni för att plugga. Skrev en tenta på nästan riktigaste rikt och var verkligen noggrann. Jag säger bara suck. Det känns inte så stabilt. Förvisso klarade jag tentan, men med endast ett fåtal poängs marginal. Skulle jag klara den riktiga tentan imorgon så är det minsann med nöd och näppe.

Lite lätt uppgiven. Mina övningstentor tog slut redan efter tre och en halv timme så jag valde att cykla hem. Pluggar vidare lite och snart tänker jag lägga mig på balkongen och bara vänta på TT-träning. Ikväll har vi tre timmar på oss att dansa för livet och få allt att sitta. Ja jäklar, vad det ska sitta. Sen ska jag iväg och releasefesta lite med diverse fiskmåsar. Ta en öl eller två och varva ner inför morgondagen.

Det sägs att hoppet är det sista som lämnar kroppen, men jag vet inte jag. Det känns lite som att det inte spelar någon roll hur mycket jag hoppas eller hur högt jag hoppar. Men, med den optimistiska sidan som dominerande hoppas jag ändå att jag ska lyckas hoppa över morgondagens alla hinder. Hopp, hopp, HOPP!

Hej. Jag är en ensamstående mamma på 22 år som söker en plastpappa att hålla i handen när ungarna gör mig galen. Du bör gilla kids. Ja just det, sa jag att det var 19 stycken? Men se så snälla de är (i alla fall ser ut att vara)!

Ibland undrar jag faktiskt helt ärligt vart världen är på väg. Jag undrar lite lätt vems fel allt är, om det ens är någons fel. Vi vill ju lätt göra så, hitta syndabocken. Men det kanske inte finns någon. Allt kanske bara är en utveckling som inte går att stoppa. Det kanske bara är ett läge vi måste köpa. Jag vet inte, jag. Jag känner inte riktigt att jag vill köpa läget alla gånger och undrar vad jag kan spela för roll i det hela. Förhoppningsvis någon, men kanske ändå ingen. Jag tror och litar på folk. In i det sista. Det är så jag funkar. Med risk att bli besviken och då rejält. Det kanske är en naiv taktik? Jag vet inte, jag.

Hur som. Förutom att tänka och fundera spenderar jag denna fredagskväll med diverse reseledarbestyr. Listor ska fyllas i, sovplatser ska delas ut, papper ska sorteras, tågbiljetter ska räknas. Och det svåraste av allt är att gymnaster ska bedömas. Vem gör vad bäst? Om sex dagar åker vi. Jag och kidsen och Tompa The Man. Det knyter sig lite av diverse anledningar, men det är väl å andra sidan bara något som hör till. Mmm. På återseende.