Fönstershopping när det är som bäst. Men vad kan man tänkas vilja ha i detta fönster egentligen?

I dag blev jag bjuden på lunch av min älskade syster. Vi picknickade utanför uni. Så klart var Trollet också med. Han sov så snällt medan vi åt och när han vaknade låg han och läste sin favoritbok. Exemplarisk bäbis.

Där vi sitter som bäst och pratar och Trollet försöker äta upp sin egen hand ser min syster en barndomsvän till vår bror. Tror hon. Eftersom min syster har en släng av Tourettes skriker hon ut hans namn så högt hon kan. "Hallå! Det är vi! Känner du igen oss?!" Ska tilläggas att vi inte träffat den här personen på tio år. Men han kände igen oss. I alla fall min syster. Jag hade tydligen förändrats en hel del. Och tur är väl det eftersom jag var 14 för tio år sedan.

Det var trevligt i alla fall och vi samtalade ett litet tag. Efter att han gått var jag tvungen att skratta åt min syster för hennes spontana utrop och poängtera hur olika vi är varandra vad gäller vissa saker. Hon förklarade att hon tycker att man ska hälsa på folk som man känner. Även om man inte setts på tio år. Och även om man inte riktigt är säker på att man känner personen egentligen. Då är det bara att skrika ut dennes namn så högt man kan och se om man får en reaktion. Tydligen. Är hon inte underbar, systra mi?!

Så olika, men ändå så lika.

Tidigare i dag talades det på Nyhetsmorgon om forskning som visar att man tappar förståndet när man bli kär. Ja, vad ska man säga? Nu åker jag och min fräcka ryggsäck till Italien!

It's friday! Men det är långt ifrån en fri dag. Jag laddar inför kvällen i Stora Hörsalen. Tre svenskaprova, två engelska och två franska är vad jag har att vänta. Hjälp, åh, hjälp. Jag pendlar mellan att vara sjukt, sjukt nervös och att tänka att det går som det går. Ja, det är väl klart, hur skulle det annars gå? En kan hoppas att de franska texterna är på det kulinariska temat, för sådant fick jag lära mig i Nice. Il faut boire oui, oui, oui. Il faut boire non, non, non. Il faut boire avant de mourir.

Om man vill kan man få hålla en tumme, korsa sina fingrar, för en liten själ som mig. Personligen tänker jag göra mitt bästaste bästa och det är ju det bästa man kan göra, har jag hört.

Alltså, vi fnissar ju åt olika saker i livet.

I morse tappade jag en gaffel i golvet och försökte komma ihåg vad det är min mamma brukar säga. Betyder det herr- eller dambesök? Jag trodde dambesök, men var inte riktigt säker. När jag senare läste min kurslitteratur fick jag svaret. Jag hade rätt! Och jag fick också veta varför man säger så. Det är gammal rysk tradition. En tappad kniv betyder herrbesök och en tappad gaffel betyder dambesök, vilket helt enkelt baserar sig på ordens genus i det ryska språket. Kniv är ett maskulint ord och gaffel ett feminint. Sådant fnissar jag åt.

Om jag skulle sammanfatta mig själv med ett enda ord i denna nutid så skulle jag nog säga bergochdalbana. Härom dagen gick vardagen från nästintill outhärdlig till längtande och förväntansfull. Jag föredrar det så och känner mig återigen glad i själen. Tänk att det ska vara så svårt ibland. Men nu när nedräkningen finns på papper är det, om än inte riktigt fjäderlätt, i alla fall inte tungt som betong.

Jag brukar tänka att även det mest eländiga för något fint med sig och visst borde detta kära liv göra mig något mer tålmodig och tålig i största allmänhet. Sen tänker jag att jag kanske betar av min kvot av fosterställning rätt rejält nu, så det som står i framtiden blir något mer upprätt läge. Jag tror det.

Det sägs att bara döda fiskar flyter med strömmen, men jag håller inte riktigt med. Ibland är det enda överlevnadssättet för en fisk att flyta med en liten bit för att liksom hitta tillbaka till rätt simstil. Det behöver inte betyda att firren är döö. Han kanske bara behöver en liten paus. Att simma omkring i havet kan faktiskt vara rätt jobbigt. Särskilt om det sker utan sällskap.