Det finns ingen lokalbefolkning i Alanya. Eller?

Alla som någon gång trott att jag skulle sitta och vara helt upphetsad över att läsa statistik på turkiska hemsidor räcker upp en hand! Någon? Ingen? Nej, jag tänkte väl det. Men idag hände det faktiskt. Det var helt magiskt. Låt mig guida er genom denna märkliga information.

Vi skriver ett litet projektarbete där fas ett går ut på att samla diverse information kring valfri turistdestination. Vi landade i Alanya, Turkiet. Och som vi sökt utan att finna det vi letat. Jajaja, Fritidsresor, Apollo, Ving, Världensbästasemesterguidejiho och allt vad det nu heter, vi tackar och bockar för era vackra bilder på turkosa hav och solstolar. Toppen att Alanya passar alla och det är ju fantastiskt trevligt att det är så bra shopping och att det finns restauranger som erbjuder både sushi, traditionell (?) mat och internationell variant. Men turkarna då? Bor det ingen i Alanya? Finns det inte någon lokalbefolkning?

Man skulle kunna tro att så är fallet. Eller i alla fall att prick varenda en som bor i denna turkiska Medelhavsstad jobbar inom turismen. Vi trodde det ett litet tag och det kändes ju helt meningslöst att diskutera något som inte finns. Men så påpekade vår briljanta lärare (ja, ni vet hon, världens bästa föreläsare i världen) att det är ju faktiskt också ett resultat, att inte hitta något.

Men alltså, för att återgå till inledningen, helt plötsligt, nästan av en slump, hittade vi in på diverse turkiska hemsidor och där fanns precis på pricken det vi letade efter. Jag blev på fullaste allvar helt upphetsad av att kunna gotta mig i statistik. Det hela var bara så sjukt spännande! Och vad gör då lokalbefolkningen? Ja, vågar du gissa?

Jag har förresten också varit i Turkiet en gång, när jag var en helt nykläckt student. Fast vi var inte i Alanya. Men vadå. Same, same, liksom.



Så mysigt det kan vara då.

Igår när jag i princip sprang och slängde ihop mat, bytte från en jobbtröja till en annan och packade upp och ner väskor kände jag, motsägelsefullt nog, ingen stress, bara lugn. Kontrollerad stress, eller hastighet kanske man ska kalla det, is the best. En lång dag med gymnasiemässa och vidare allmän barnlek tog ut sin rätt och efter middag och sista raderna i DN slog jag mig ner i soffan för att verkligen titta på TV. Det, ska jag säga, händer ändå väldigt sällan. Jag tänker ofta att jag ska titta på TV, men hoppar för det mesta upp och ner för jag kommer på att jag måste diska något, plocka med något, läsa något, måla naglar eller något annat. Men igår försökte jag varva ner och kollade helhjärtat på DH. Första gången på.. ett år?

Jag säger bara det: S K Ö N T !



Mässing.

Idag befinner jag mig på Svenska Mässan. All day long ungefär. I alla fall tills nästa jobb tar vid. Jag vet inte riktigt vad jag har att vänta, så jag förväntar mig ingenting. Ska passa på att promenera iväg nu medan det är uppehåll. Adjö. Trevlig Tisdag. Ciao.



I veri tesori sono nascosti dentro le persone.


Indeed! Fast idag får jag laga min mat själv. Det blir köttfärspaj. Jag försöker komma på banan med det här med att laga lite mer avancerade rätter än Bullens och bröd eller pasta med morötter.


Flickan från förr.

Ibland tänker jag att jag föddes alldeles för sent. Tänk att få leva i en tid då allt till synes var mycket enklare (tack på förhand, kära besserwisser, jag vet att enklare förr-i-tiden-föreställning exkluderar sådant som pest och annat mörker och så gör även jag i mina drömmars värld). Tänk att få leva i en värld där Kina inte led av vattenbrist, där naturens mångfald inte var hotad och där fiskarna i Mälaren inte bar på cancerframkallande gift.

Tänk att få springa omkring med Emma Woodhouse, Elizabeth Bennet eller systrarna Dashwood. Ja, okej, jag vet att detta bara är fiktiva kvinnor i långa klänningar, men nog har det funnits riktiga versioner av dem också. Tänk att få sitta vid en öppen eld med självaste Jane Austen i egen hög person. Vi hade kunnat doppa våra fjäderpennor i samma bläck och ge varandra inspiration och feedback.

Jag skulle inte ens behöva gå så långt bak i tiden. Det skulle vara fint också att leva i samtid med min egen farmor. Vi skulle kunna plocka potatis tillsammans (vilket vi också gjorde när det begav sig!). Hon skulle kunna lära mig sy. Jag skulle kunna måla hennes porträtt. Vi skulle kunna hålla varandras hand när våra män var ute i Kriget. Och det skulle räknas och vara nog.

Ja, ibland tänker jag att det skulle vara fint att leva i en tid när man inte hela tiden behövde tänka på om man räcker till. Enklare, helt enkelt.



"Och jag ler fastän hjärtat det gråter...

...när mot kvällen jag hemlängtan får."

Jag brukar aldrig hinna läsa hela DN på morgonen. Lite tar jag alltid med mig till läggdags. Det är mysigt också. Igår hade jag sparat DN Resor. Temat var vintersemester och det var med stor längtan i bröstet jag läste om lugnet i Riksgränsen. Jag började längta efter jul och snö. Och jag fick verkligen, verkligen hemlängtan. Det är väl inte så konstigt att något så vackert som snö gör att mina tankar till hemmet går, precis som i den där visan som var min farfars favorit.



Al mattino.

Måndag morgon och allt jag hör är ljudet av diskmaskinen, vinden som viner där ute, tangentsmatter och mina egna tankar. Jag har sovit i en renbäddad säng. Nyduschad. Bortduschad förkylningskänsla. Somnade i harmoni mitt i boken jag läste. Drömde varma drömmar, men om vad vet jag inte riktigt. Vaknade och det var mitt-i-natten-mörkt, men jag klev upp ändå. Valde att spara på elektricitet, så tände ljus överallt. Frukost, DN, diska, bädda, plocka lite, flytta fram till dagens datum på magnetkalendern, ansiktsmask, klädval. Idag har jag på mig min "skrivarklänning". Ja, jag blir alltid lite "skrivig" när jag har den på mig.

Jag känner harmoni så här på morgonkvisten och önskar att det kunde få vara så dagen ut.




Konst är konstigt.

Jag var inte den enda i mitt hus som var vaken igår kring 02:15. Jag hörde hur det knarrade i någon annans golv och forsade vatten i någon annans ledningar. Det var däremot tystare efter 04:15. Då var jag fortfarande vaken. Jag har väl sovit så mycket senaste veckan så jag ligger enormt mycket på pluskontot, för jag vaknade för en timme sedan och tyckte att det kändes som en bra grej att kliva upp. Konstigt. Jag brukar inte ogilla mycket sömn direkt.

Få sömntimmar. Jag klev upp ändå. Slog på Nyhetsmorgon och hamnade mitt i en diskussion kring konst. Äkta eller icke äkta? Själva debatten och vad den grundade sig på missade jag. Jag kom in ungefär i samma sekund som en konstkännande kvinna visade upp ett
verk av Gustav Cederström (jag känner inte honom). Det var tydligen ett av hans mest kända och det bara "oj" berörde mig. Jag tyckte att det var fint. Så himla fint. Tanken gick direkt till min farfar. Målningen föreställer förresten Karl XII likfärd. Den kalla vintermålningen till trots blev jag varm i kroppen.


Sånt som ligger varmt om hjärtat är alltid vackert.


Varför blir det på detta viset?

Sökes: Hjälp. Tänkte lite snitsigt lägga in inlägg från Nice-vistelsen i en egen kategori, mest för min egen skull. Går det inte att göra på annat sätt än att gå in på varje enskilt inlägg och ändra kategori? Och varför blev ett inlägg nu helt plötsligt ändrat så att det ser ut som att det publicerats idag? Jag fattar inte. Hjälp.

Dag... dunno med vackert väder.

Det här kanske känns tjatigt för er där hemma (ja, Norrland är för alltid och alltid hemma) som har snöoväder, men här på västkusten är det ännu en jättevacker höstdag! Jag som trott att hösten i Göteborg bara är regn och blåst. Javisst, vi må ha årets muppigaste månad, november, att vänta med allt sådant, men hittills har hösten i västern varit fin. All cred till det. Se, jag försöker göra mig vän med västis.

Är dock fortfarande lite ovän med min hälsa, så även denna vackra höstdag upplevs genom fönstret. Men i dag har jag i alla fall bäddat min säng lite lätt och klarar mig i upprätt position. Det är alltid ett framsteg. Förhoppningsvis har jag lite kraft att ta igen missat plugg.



Feberfrossa och ledvärk.

Ja, jag tycker faktiskt jättesynd om mig själv i dag. Det är ännu en strålande vacker höstdag på västkusten. Jag var nyss ute och slängde soporna och kände att luften var så där härligt frisk. Men jag har så ont i kroppen att jag nästan sitter och gråter. Har vaknat, sovit, vaknat, sovit med feberfrossa och mardrömmar under de nattliga timmarna. När klockan ringde hade jag så ont i kroppen så jag knappt orkade vända på mig och ta upp telefonen för att meddela frånvaro från grupparbete. Och så håller det på. Och jag känner mig minst och ensammast i världen.

Find a happy place, find a happy place. Nu kan jag inte sitta upp längre. Det är bara att erkänna sig besegrad. Jag känner mig inte bara sjuk, jag är sjuk.


Ynk.

God natt då. Tur vi har Skype i alla fall. Men i sjukdomstillstånd skulle man vilja ställa lite högre krav än en cyberkramochpuss. Varför blir man så ynklig när man blir sjuk?

Satsumas are in the house!

Man kan tro att världen ska stanna när man känner sig sjuk. Att man ska kunna sova nästan hela dagen och så gör det inget. Men riktigt så är det ju tyvärr inte. Jag har sovit från och till hela dagen, men världen har snurrat på ändå och jag har prick lika många videoföreläsningar att se, lika mycket kurslitteratur att läsa och lika mycket reserach till ett projektarbete att göra som innan jag vaknade denna morgon med eld i min hals. Typiskt, kan man tycka. Men det får jag väl ta igen på något vis.

Jag handlade lite vårdande grejer för halsen tidigare. Alltså, har ni provat Mucoangin? HJÄLP! Så himla läskig känsla. Smärtlindrande, ja, sugtabletten kylde snabbt ner min eldiga hals. Men känslan efter var otroligt läskig och obeskrivlig. Nästan så att det kändes som om svalget domnade bort. Tur jag slängde ner några vanliga Vics också. Muco vill jag inte direkt överdosera.

Mamma tipsade om varm mjölk med honung. Det lät inte så väldigt smakligt, tyckte jag, så jag hällde i lite kakao också. Har det samma effekt? Jag tänkte att det borde nog ha det. Som man kan se på bilden nedan så har jag även laddat upp med c-vitamin - satsumas! De är äntligen tillbaka. Jag är lycklig. Må ha halsont, men det finns återigen satsumas i mitt hem!



Apelsinpassion.

Märta Tikkanen om den stora passionen: "Man har träffat sin apelsinhalva och då är det klippt." Jag håller med, Märta. Jag håller med. Vem kan motstå en apelsinhalva som matchar?



Oharmoniskt uppvaknande.

En godare morgon kan man ha. Inte för att klaga, men jag har sovit lite som en kratta med typ en eld eller något i halsen. Inte harmoniskt. Vaknade av ett tipptappande någonstans och till slut blev jag så nyfiken så jag var tvungen att kliva upp och se vad det var. Det var vattenkranen i badrummet som droppade. Den mörklila badrumsmattan hade färgat den vackra vattenpölen så det såg ut som att det skett ett makabert mord i mitt lilla badrum.

Droppandet är åtgärdat, men halsen bränner. Verkligen bränner. Mer harmoniskt kan man börja sin dag.



Trio som inte kräver Treo.


Vissa gatumusikanter har det, andra inte. Dessa tre gjorde lördagseftermiddagen på Avenyn, i strålande höstsol och vackra gula löv, helt komplett. Hade jag haft lite mynt i fickan hade jag lagt dem där i lådan. Att ge bort sitt kontokort till okända ska ej vara så smart, har jag hört.

Tummen upp för Trion.


Medusinering.

Jag är normalt sett ganska skeptisk till naturläkemedel och annat, men när det börjar klia i halsen brukar jag ändå dricka ett glas med Esberitox. Jag tänkte göra så även denna gång, men innan jag droppade i vätskan i vattenglaset hann läsa på flaskan att den var bäst före 2009-07. Min fråga är då; är det farligt att klunka i sig Esberitox som har dryga året på nacken? Jag skulle verkligen vilja mota bort den förkylningskänsla som ligger i halsen. Måste jag gå till Apoteket och köpa en ny flaska?

Måste för övrigt påpeka att mängden läkemedel som var kvar ändå måste säga något om mitt för det mesta briljanta immunförsvar. Förkylning infinner sig väldigt sällan. Men varje gång den gör det känns det lika meningslöst.



Travailler. Lavorare.

För några veckor sedan var jag hos en studievägledare. Han var trevlig och samtalet var givande, men saker och ting känns ändå inte glasklart. Han sa som alla andra "men lärare då?" och jag svarade som vanligt "njaaee". Sedan tyckte han att det lät som att jag ville forska. Njaaee. Men jag tror att jag börjar bli redo att lämna studentlivet. Det känns som om jag slösar bort varje minut i livet med att gå omkring och undra vad jag ska bli när jag blir stor. Fast jag vet lite grann. Kanske. Eller typ i alla fall. Låt mig skriva, skriva, skriva ute i vida världen bland spännande människor.

Frågan jag ställer mig är bara var jag ska börja och hur jag ska börja. Virrvarr!



Love the blog? Don't get it.

Följ min blogg med bloglovin

Jag fattar inte riktigt vad det här är för något... Men jag tror att du kan få hjälp att klicka dig in till denna briljanta sida om du själv känner dig för lat för att ta reda på om det uppdaterats med en livsviktig tanke om hälsotillstånd eller gjorts någon allmänt nödvändig vardagsbetraktelse. Göreba, vetja! Hipp hurra för att slippa tänka själv.


Vänlig hälsning
Charmig brud med chips


Utkast: Jag har ...

"Jag har någon slags hatkärlek till folk. Folk i allmänhet. Mhm. Jag avskyr stora folkmassor. Mycket folk omkring mig. Som är ivägen. Går för sakta. Cyklar på fel sida. Säger idiotiska saker. Samtidigt älskar jag att titta på folk."

Ja, här ovan citerar jag mig själv. Detta utkast hittade jag i min egen blogg. En ganska bestämd men samtidigt vacklande åsikt som aldrig blivit publicerad. Jag undrar jag när detta skrevs och vad Folk hade gjort mig just denna dag. Säkerligen bara varit ivägen i största allmänhet.

Om någon för övrigt intresserar sig för undertecknads hälsa kan vi på redaktionen meddela att även denna dag började med huvudvärk och illamående. Jippi. Det har dock avtagit något, så kanske blir det inte en pina att dansa chacha i kväll. Fingers crossed.


Folk, folk, folk vill åka skridskor och gå på julmarknad på Place Masséna, Nice.


Folk, folk, alltid packat med folk på Wayne's, Nice.


Folk, folk, peppat folk vill se OGC Nice krossa Lyon (vilket också blev utfallet).


Tidigare inlägg Nyare inlägg