Ikeeea, this is comfortable!
Det var röd dag på Italiens förra måndagen, så det shoppingcentrum vi hade tänkt strosa omkring i var stängt. Stängt var däremot inte IKEA. Det var så himla öppet och det var helt, heeelt galet. I'm tellin' ya'! Så mycket folk. En period hamnade vi motströms. Ni vet, man vill ju gärna kunna gå och kik som man vill. Det tog dock inte länge innan vi var på rätt bana igen. Lek inte med ödet.
Så där strosade vi. Någon stans utanför Bologna. Italien och Sverige på svensk mark i Italien. Med en massa andra får som vallades omkring av Herr Allsmäktige Ingvar. När vi kom till utgången och kassorna och julpyntet sa min kära helt plötsligt att det blev jättebråttom till flyget. Jag vet inte, jag.
Idag har jag lyckats lura med min syster till IKEA. Hon gillar också julpynt.
Så där strosade vi. Någon stans utanför Bologna. Italien och Sverige på svensk mark i Italien. Med en massa andra får som vallades omkring av Herr Allsmäktige Ingvar. När vi kom till utgången och kassorna och julpyntet sa min kära helt plötsligt att det blev jättebråttom till flyget. Jag vet inte, jag.
Idag har jag lyckats lura med min syster till IKEA. Hon gillar också julpynt.
Kreativitetvetsmet.
Det är sant det där med kreativiteten, att den aldrig tar slut, utan snarare expanderar alltjämt. "Kreativitet är inte en förbrukningsvara, ju mer du använder den desto mer av den får du". De orden skickade en lärare med mig när jag slutade årskurs nio. En annan sa för övrigt "Åh, fyfan vad du sjöng bra. Så himla bra. Jag bara måste få ge dig en kram." Och det fick han och så kramades vi, jag och Larsa. Ja, anyway. Kreativiteten var det ja.
Den blir större ju mer som produceras. Och jag kan producera när jag ser saker. I saker inkluderar jag allt. Människor, djur, byggnader, träd, bilar, julpynt. Ja, allt. Inspirationen kommer alltid från en liten fluga eller något som liksom bara etsar sig fast. Aldrig från mig själv. Därför vet jag att jag skulle klara av producerande uppdrag. Men det är ju det här med att kicka igång. Ge sig ut on the road, så att säga.
Den blir större ju mer som produceras. Och jag kan producera när jag ser saker. I saker inkluderar jag allt. Människor, djur, byggnader, träd, bilar, julpynt. Ja, allt. Inspirationen kommer alltid från en liten fluga eller något som liksom bara etsar sig fast. Aldrig från mig själv. Därför vet jag att jag skulle klara av producerande uppdrag. Men det är ju det här med att kicka igång. Ge sig ut on the road, så att säga.
JAG KAN INTE HÅLLA MIG!
Okej, det snöar. Jag kan inte hålla mig. Jag bara måste lyssna på JULMUSIK!
Och så lite julbilder från förra december. Nice, Côte d'Azur. Kära hjärtanes. Jag får alldeles ont i magen och i bröstet av längtan och saknad.
Vieux Nice.
Place Masséna.
Pyntat på Tonduti de l'Escarène
Och så lite julbilder från förra december. Nice, Côte d'Azur. Kära hjärtanes. Jag får alldeles ont i magen och i bröstet av längtan och saknad.
Vieux Nice.
Place Masséna.
Downtown.
Pyntat på Tonduti de l'Escarène
Indisk cykelfest.
Det här låter jättekonstigt, men det är faktiskt jättesant. Tror jag. Jag låg i och för sig i bastuhög feber när detta utspelade sig, men det kändes väldigt verkligt. Det var så att jag låg i min säng, mitt i natten. Sov gjorde jag väl knappast. Jag låg mer och vände på den kokheta steken under de nattliga timmarna. Kanske hade jag slumrat lite, för jag minns att jag ryckte till tvärt och blev alert. Det var ett väldans liv utanför mitt fönster.
Jag särade lite på persiennerna och ute på gatan pågick vad som verkade vara någon slags cykelfest. Jättemånga människor tror jag. I alla fall minst fyra på cykel, men det lät som många fler. Samtliga med något slags indiskt ursprung.
Vadan denna indiska cykelfest? Ingen som vet. DN kunde inte meddela något liknande dagen efter. Inte heller GP.
Den indiske mannen på bilden har inget med cykelfesten att göra. Tyvärr. Det hade varit festligt. Men han var säkert upptagen med att vakta ett hål eller utföra annan viktig syssla. Numera jobbar han som kock, tror jag.
Jag särade lite på persiennerna och ute på gatan pågick vad som verkade vara någon slags cykelfest. Jättemånga människor tror jag. I alla fall minst fyra på cykel, men det lät som många fler. Samtliga med något slags indiskt ursprung.
Vadan denna indiska cykelfest? Ingen som vet. DN kunde inte meddela något liknande dagen efter. Inte heller GP.
Den indiske mannen på bilden har inget med cykelfesten att göra. Tyvärr. Det hade varit festligt. Men han var säkert upptagen med att vakta ett hål eller utföra annan viktig syssla. Numera jobbar han som kock, tror jag.
Jag vill smyga.
Jag är människa igen. Det kändes otippat att jag faktiskt skulle bli det. Men denna morgon var första morgonen jag vaknade och faktiskt kände mig frisk. Och det håller i sig. Men rephelgen med Baletten är förbi utan att jag kunde ta ett enda steg. Och föräldrarna och Pärlorna har packat ihop och åkt tillbaka norrut utan att jag hunnit vara med dem så mycket som jag velat. Nu är det bara tomt och ensamt här. Det enda som finns kvar är otaliga pappersflygplan och hemmagjorda pengar.
Efter flera dagar inomhus känns min lägenhet som ett fängelse. I feberyra och allmän helvetesvärk har jag inte riktigt tänkt på det, men nu i friskt tillstånd är jag tillbaka till den där hejdå-jag-vill-rymma-känslan. Plocka med mig några favoritprylar och sen bara smyga iväg.
Efter flera dagar inomhus känns min lägenhet som ett fängelse. I feberyra och allmän helvetesvärk har jag inte riktigt tänkt på det, men nu i friskt tillstånd är jag tillbaka till den där hejdå-jag-vill-rymma-känslan. Plocka med mig några favoritprylar och sen bara smyga iväg.
I väntan på bättre tider.
Det gäller att ta vara på den millisekund då det i alla fall känns okej. Jag köpte lite medicin för att göra mig sällskap. Festligt. Annars inte så mycket nytt. Sjukdomen goes on. Grattis till mig.
Besvik, besvik, besviken.
Usch och fy och nej och åh. Jag är så himla besviken. Så besviken! Jag hade sett fram emot en bra vecka. Fulladdade batterier efter en fin helg. Var riktigt träningssugen. Var faktiskt intresserad av att höra alla redovisningar i onsdags. Vill leka och kunna hänga med i Pärlornas tempo. Ja, dom är här och hälsar på nu. Hur ofta händer det liksom?! Vill kunna dansa helgen lång och nöta och repa tills fötterna bara vill dö av trötthet.
Men istället är det hela jag som bara är död av trötthet. Allt värker. Nacke, rygg, huvud, leder, bröst. Är förvisso inte hundra grader varm längre. Men då hostar jag istället så det gör så ont i bröstet så jag nästan kräks. Plus minus noll i tillfriskning där alltså. Jag vet inte jag vad det är som gör mig så känslig, men jag gråter åt typ allt jag ser på TV.
Jag vill bara gråta för att jag är så besviken. Hejdå. Nu orkar jag inte sitta upp längre.
Men istället är det hela jag som bara är död av trötthet. Allt värker. Nacke, rygg, huvud, leder, bröst. Är förvisso inte hundra grader varm längre. Men då hostar jag istället så det gör så ont i bröstet så jag nästan kräks. Plus minus noll i tillfriskning där alltså. Jag vet inte jag vad det är som gör mig så känslig, men jag gråter åt typ allt jag ser på TV.
Jag vill bara gråta för att jag är så besviken. Hejdå. Nu orkar jag inte sitta upp längre.
Bastu - Basta!
Kan tyvärr inte komma med svar på gårdagens fråga. Jag kokar fortfarande. Och har ingen medicin. Typ Coca Cola eller clementiner skulle nog hjälpa. Bad hamstern ta en tur till affären, men fick ingen respons. Det kanske funkar med lite äggröra.
Sjuk som en sjukdom.
Vad hände med immunförsvaret? Vem sa att det fick gå? Vem tar hand om en då, när man bor ensam och är stor och så?
Återkommer i frågan när jag inte längre kokar.
Återkommer i frågan när jag inte längre kokar.
Sono in Italia.
Tillbaka efter helgen. Ciao!
Grundskolan del två - Musiken.
Vad fiffigt det var att gå i grundskolan. Man fick göra så mycket roligt. Spela instrument och sjunga i kör till exempel. Vi hade en exemplarisk musiklärare. Vi kan kalla honom Göran Dubbelve. För ja, det var ju det han hette. Göran Dubbelve var briljant. Han hade hår på händerna och höll guran jättehögt upp när han spelade. Nästan så att axlarna var i höjd med öronen. Han hade lite lång lugg och bangade alltid med håret till sitt ivriga pianospel. Just detta hörde kanske inte till hans styrkor, men Göran Dubbelve inspirerade och har nog lämnat spår hos oss alla. I alla fall hos systrarna B.
En dag, för inte så länge sedan, brast jag ut i spontansång och min syster hakade genast på. Helt otippat kunde vi båda låten som går ungefär i stil med "Tiiinaaa! Sololo cha. A siiiina, kobolowa". Låten hade vi så klart fått lära oss av Göran Dubbelve. Den var afrikansk och man kunde sjunga den i kanon med en annan vers också. Det vi började undra när vi sjöng vår afrikanska sång var om det finns fler människor i världen som kan den. Någon i Svea Rike? Någon i Afrikat?
Jag skulle vara evinnerligt tacksam för svar. Tacksam är jag hur som helst för de spår som Göran Dubbelve lämnat hos mig för evigt. Så festligt det var att gå i grundskolan!
En dag, för inte så länge sedan, brast jag ut i spontansång och min syster hakade genast på. Helt otippat kunde vi båda låten som går ungefär i stil med "Tiiinaaa! Sololo cha. A siiiina, kobolowa". Låten hade vi så klart fått lära oss av Göran Dubbelve. Den var afrikansk och man kunde sjunga den i kanon med en annan vers också. Det vi började undra när vi sjöng vår afrikanska sång var om det finns fler människor i världen som kan den. Någon i Svea Rike? Någon i Afrikat?
Jag skulle vara evinnerligt tacksam för svar. Tacksam är jag hur som helst för de spår som Göran Dubbelve lämnat hos mig för evigt. Så festligt det var att gå i grundskolan!
Kärlek på italienska.
I kväll ses vi igen. Jag och min bättre hälft. Eller nej, lika bra hälft skulle jag nog ändå säga. Det håller inte om någon ska vara bättre än någon annan. Förutom om det är jag själv då. Denna min hälft får erfara, mer än någon annan, hur otroligt tävlingsinriktad jag faktiskt är. Ibland inser jag att det nog är lite av en sjukdom och försöker tagga ner. Men ganska ofta börjar jag också resonera ologiskt och förklara varför det faktiskt är viktigt att jag får visa att jag är bäst. Att jag får prestera och uppnå resultat. Det kan inte vara lätt att ha att göra med någon som jag. Jag är lyckligt lottad att han står ut. Och han är lyckligt lottad att jag står ut. Och vi är lyckligt lottade att vi står ut. För det undrar många hur vi gör, men vi förstår knappt frågan.
Allora. Det jag undrar är hur jag ska spendera morgondagen. På datakurs tillsammans med ett gäng äldre italienare kanske? Ja, det är det man inte riktigt vet. Jag återkommer i frågan. Om det inte blir ett sånt där jobbigt moment som man helst vill glömma för evigt och alltid. Det kan man inte så noga veta.
Ci vediamo!
Allora. Det jag undrar är hur jag ska spendera morgondagen. På datakurs tillsammans med ett gäng äldre italienare kanske? Ja, det är det man inte riktigt vet. Jag återkommer i frågan. Om det inte blir ett sånt där jobbigt moment som man helst vill glömma för evigt och alltid. Det kan man inte så noga veta.
Ci vediamo!
Från språknörden.
Förresten! Angående plikttrogen. Innehåller inte det ordet kanske världens konstigaste konsonantkluster? K + T + T + R. Jag menar, hallå?!
Pliktus.
Nordsteds definierar plikt som "(känsla av) inre tvång eller drivkraft av moraliskt slag som leder en till önskvärt handlande, trots att detta kan vara i strid med de egna intressena; ibl. mera med tanke på själva handlandet".
Jag har tänkt på det länge nu. Jag är så himla plikttrogen. Och det stör mig. Ibland så kittlar det lite. Vad skulle hända om jag bara INTE gjorde det? Det får man aldrig veta, för i slutändan gör jag det ändå. Eller? Imorgon åker jag till Italia. Vad händer om jag INTE sätter mig på planet tillbaka till Göteborg på måndag? Vem bryr sig! Egentligen! Alltså, tänk så trevligt jag skulle kunna ha det. Vi ser väl om vi ses på västkusten. Annars har jag bara INTE gjort det. Oj, vilken frihetstanke...
Jag har tänkt på det länge nu. Jag är så himla plikttrogen. Och det stör mig. Ibland så kittlar det lite. Vad skulle hända om jag bara INTE gjorde det? Det får man aldrig veta, för i slutändan gör jag det ändå. Eller? Imorgon åker jag till Italia. Vad händer om jag INTE sätter mig på planet tillbaka till Göteborg på måndag? Vem bryr sig! Egentligen! Alltså, tänk så trevligt jag skulle kunna ha det. Vi ser väl om vi ses på västkusten. Annars har jag bara INTE gjort det. Oj, vilken frihetstanke...
Grundskolan del ett - Skolstart.
Jag var ett av de barnen som älskade att gå i skolan. Jag var nog inte lika mycket sommarbarn då som nu. När luften blev lite svalare och löven i de Norrländska skogarna (allt är inte barr!) skiftade färg blev jag pirrig i magen och lycklig i själen. Jag fick välja mitt eget bokpapper att slå in de lånade böckerna med och fick också nya pennor och ett och annat suddigum. Somliga år doftade de jordgubb. Andra år var de formade som hjärtan. Pennfack kom in i bilden kring årskurs fyra, skulle jag tro.
Det var roligt att komma tillbaka till skolgården och åka linbana och hoppa hopprep. Skolstarten var alltid fylld av spännande upptåg ute i den friska höstluften. Vi plockade blåbär i skogen, målade av träd och pressade löv till bokmärken. Det var lite pinsamt att komma till skolan i gympadojjor när det var utedag, men för det mesta hade mamma koll på när gummistövlarna skulle med.
I årskurs ett hade tjejerna sovmorgon på måndagar. Det var inte riktigt rättvist, tyckte jag, vi missade ju så mycket tid i den fantastiska skolan då. Annars var det mesta med skolan bara bra.
Det ser man väl, hur nöjd och bekväm jag är där i skolans värld. Årskurs 1.
Det var roligt att komma tillbaka till skolgården och åka linbana och hoppa hopprep. Skolstarten var alltid fylld av spännande upptåg ute i den friska höstluften. Vi plockade blåbär i skogen, målade av träd och pressade löv till bokmärken. Det var lite pinsamt att komma till skolan i gympadojjor när det var utedag, men för det mesta hade mamma koll på när gummistövlarna skulle med.
I årskurs ett hade tjejerna sovmorgon på måndagar. Det var inte riktigt rättvist, tyckte jag, vi missade ju så mycket tid i den fantastiska skolan då. Annars var det mesta med skolan bara bra.
Det ser man väl, hur nöjd och bekväm jag är där i skolans värld. Årskurs 1.
Skrivis.
Man kanske inte kan tro det, för någon examinationsuppgift skrivs inte direkt, men kreativiteten bara sprudlar! Jag skulle kunna skriva natten lång om ungefär allt som finns i världen. Ungefär.
Biffigt.
Oj, käraste värld. Jag måste sitta och ta igen mig ett litet, litet tag innan jag fortsätter med annan aktivitet, det vill säga duscha och skriva examinationsuppgift. Jag är så träningstrött så jag kanske kräks. Och det är så skönt så jag kanske skriker av lycka!
Det fanns en tid då jag var stark som en oxe. Kände mig så där stark och snygg. Och kände varenda muskel i min kropp och litade på den till hundratio procent. Det måste man göra om man i full karriär ska våga kasta sig bakåt. Och det är klart att man blir stark när man varje styrkepass har en tränare som går omkring och bland annat hotar med "kroken". Ja, "kroken" dök upp ibland och det var, som det låter, en rostig krok som Coach V hotade med att kroka fast i kinden om man inte gjorde det man skulle. Så jobbade vi (I love Larret always forever in my heart).
Anyways. Nowadays är det ingen som hotar med varken krok eller annat tillhygge, så ibland är det liiite svårt, kan jag tycka, att pressa sig till bättre träning. Ibland händer det dock. Ikväll kände jag mig varken stark eller snygg, men redigt envis så jag lastade på med extra vikter till alla övningar utom en. Det var så jobbigt, men genomförbart, och så himla skönt! Tack till mig själv för att jag var envis. Och tack till "Biffen" för att hon en gång uppenbarade sig framför mina ögon så jag vet vad jag alltid ska sträva mot. Mera muskler!
Det fanns en tid då jag var stark som en oxe. Kände mig så där stark och snygg. Och kände varenda muskel i min kropp och litade på den till hundratio procent. Det måste man göra om man i full karriär ska våga kasta sig bakåt. Och det är klart att man blir stark när man varje styrkepass har en tränare som går omkring och bland annat hotar med "kroken". Ja, "kroken" dök upp ibland och det var, som det låter, en rostig krok som Coach V hotade med att kroka fast i kinden om man inte gjorde det man skulle. Så jobbade vi (I love Larret always forever in my heart).
Anyways. Nowadays är det ingen som hotar med varken krok eller annat tillhygge, så ibland är det liiite svårt, kan jag tycka, att pressa sig till bättre träning. Ibland händer det dock. Ikväll kände jag mig varken stark eller snygg, men redigt envis så jag lastade på med extra vikter till alla övningar utom en. Det var så jobbigt, men genomförbart, och så himla skönt! Tack till mig själv för att jag var envis. Och tack till "Biffen" för att hon en gång uppenbarade sig framför mina ögon så jag vet vad jag alltid ska sträva mot. Mera muskler!
Leggere.
Idag tog jag sovmorgon till åtta. Bara för att jag tyckte att det kändes som att det var det enda rätta där jag låg i min sköna säng. Ändå somnade jag långt före elva igår. Sömnen är min bästa vän. Och nu försöker jag tänka ut vad som är prio att läsa. Och vad som är mest tidseffektivt. Helst skulle jag bara vilja läsa skönlitteratur. Jag har så många böcker som ligger och väntar på mig. Läs mig, läs mig! Jag tänker att det får vänta lite och bli världens skönaste jullov. Jag längtar till jullov och nu bara för att jag bestämt mig för att ta ett långt sådant tror jag lite grann att det redan är det.
Men nej, än är det inte jullov från Göteborg så det är bara att pinna på. Jag tror bestämt att förmiddagen ska ägnas åt personalarbete eftersom eftermiddagen på grund av grupparbete bestämt går i turistandets tecken. Så, let the läsning begin.
Men nej, än är det inte jullov från Göteborg så det är bara att pinna på. Jag tror bestämt att förmiddagen ska ägnas åt personalarbete eftersom eftermiddagen på grund av grupparbete bestämt går i turistandets tecken. Så, let the läsning begin.
Jag kommer hem igen till jul.
Okej, jag säger det, jag bara säger det. Jag längtar till JULEN! Det snöar på diverse håll i landet och här och där ploppar det upp julstuff. Jag kan inte hålla tillbaka. Jag längtar! Det är något som ligger i min natur. Och jag kollar hemresor och bestämmer mig för att spendera många lediga juldagar i bästa huset i skärgården i norr. Det är bara att hålla ut, hålla ut, hålla ut. Och däremellan händer ju faktiskt lite kul också.
I LOVE JUL!
I LOVE JUL!
Shemale.
Nätkursen jag läser behandlar nu organisation och kön och även så kallad mångfald. Ännu en gång ska jag reflektera över detta. Och jag tycker fortfarande att man ska komma ihåg att varken män eller kvinnor är homogena grupper, men inser så klart att det är naivt att tro att vi kan sluta kategorisera. Och män och kvinnor är ju olika. Eller? Vad är föreställning och vad är fakta? (Vad är fakta förresten?) Ponera att ett experiment utförs där utfallet blir så att män gör si och kvinnor gör så. Är det då för att män respektive kvinnor rent biologiskt är programmerade på olika sätt eller är det för att den samtida kulturen har förväntningar och djupt rotade föreställningar som påverkar resultatet? Jag vet inte. Jag bara undrar.
Jag är i alla fall precis som alla andra. Jag är färgad av samhället och dess dolda konventioner. Igår, under samlingen med kidsen, stoltserade en liten pojke med sin fotbollströja. "Vilket lag är det?" undrade jag och han berättade att det var GAIS, varpå jag frågade om han gillar fotboll. Han nickade. Sen bara slank det ur mig, vad som kändes som den mest naturliga földfrågan: "Gillar pappa också fotboll måntro?" och pojken nickade igen. Jag frågade direkt mig själv varför jag undrade det och kände sedan, för min morals skull, att jag också ville veta om mamman i familjen gillade fotboll. Det gjorde hon. I alla fall enligt hennes sexårige son.
Jag är i alla fall precis som alla andra. Jag är färgad av samhället och dess dolda konventioner. Igår, under samlingen med kidsen, stoltserade en liten pojke med sin fotbollströja. "Vilket lag är det?" undrade jag och han berättade att det var GAIS, varpå jag frågade om han gillar fotboll. Han nickade. Sen bara slank det ur mig, vad som kändes som den mest naturliga földfrågan: "Gillar pappa också fotboll måntro?" och pojken nickade igen. Jag frågade direkt mig själv varför jag undrade det och kände sedan, för min morals skull, att jag också ville veta om mamman i familjen gillade fotboll. Det gjorde hon. I alla fall enligt hennes sexårige son.