Konstverkstadiljus.
Jag sitter och målar ramar och ser på Sex and... dubbat till franska. Jag tänker att det är hög tid att börja förberedelserna inför eldprovet i början av maj. Efter att ha läst franska tidningar till frukostgröten kände jag hur mycket jag faktiskt saknar detta fantastiska språk. Och appropå språk så kan jag meddela att jag nu officiellt även är italiensktalande. Eller? Jomen det kan man väl säga efter ett bra tentaresultat. Ja, jag tycker det. Tummen upp för egoboost och ansträngning som ger resultat och tar en i mål.
Och det här med målandet. Jag köpte färg och pensel idag och nu har jag gått lös på i princip alla ramar som existerar i detta hem. Vad fint det ska bli. Fin är också lampan jag inhandlat. Mindre fint att kroken inte riktigt passar och att jag är för kort i rocken för att försöka vålda på lamphängaren ändå. Jag ska tänka på saken. Antingen hur jag ska bygga en ny krok eller hur jag ska göra mig själv två decimeter längre.
Jag borde inte längre vara vaken. Det är faktiskt yogamorgon tidigt i morgon. Då ska jag sträcka på mig likt en katt och sedan tacka mig själv för mitt mod, min styrka och min intention. Sen säger vi alla "namaste" i kör och jag skulle gissa att det betyder "tack". Eller kanske "hej då"?
Hej då!
Alldeles för mycket språknörd?
Vad äter du efter träning?
Mat- och sovklockan tickar.
Eller något ja. Jag behöver något som kan heta plan B i mitt liv. Nu har jag bara en plan A och den hänger på en liten skör tråd. Ett eldprov som jag redan misslyckats med. Dessutom har denna plan A många små hål. Den stundande sommaren exempelvis. Jobb frågetecken. Malmöintervjun blir inget av. Det var inte många rätt där. Typiskt. Jag undrar om jag inte skulle tagit det är ångestframkallande jobbet jag blev erbjuden för några månader sedan. Vad hade det varit för skillnad? Då hade jag haft ett jobb nu i alla fall.
Som vanligt tänker jag för mycket. Jag borde bara sova. Och mat- och sovklockan tickar faktiskt mot läggdags nu. Äntligen! (Men tänk så lyxigt det varit att gå och lägga sig i vita hotellakan på det här stället!)
Hjärtat.
Kära påsk, snart är du här. Igår köpte jag några chokladägg till mig själv. Det enda påskaktiga för i år antar jag. Världens bästa syskongäng kommer samlas allihop, från medelåldersmannen till det nykläckta lilla trollet, hos världens bästa mor och far i världens bästa Norrland. Lycko dem. Men lycko mig också. För jag får besök av Världens Bästa.
Mallanr sa att hemma alltid är i Holmis. Jonnu sa att hem är där hjärtat är. Ja, mitt hjärta kommer alltid att slå för Holmis, men i helgen kommer mitt Hjärta hit och då kommer nog det här kännas lite hemma det också.
Once upon a time in Nice.
Stiiiig!
Men beslutsångest då!
Så vad göra? Que faire? Säga ja, jag kommer och be gruppen om att få jobba från annan ort? Spendera pengar som egentligen inte finns på färdmedelsbiljett? Säga nej, jag kommer inte och leta vidare? Hoppas på att det här bara var ett alternativ och inte enda chansen? Ååå. Jag vet inte. Hej enorm beslutsångest! Det är ju där jag vill hänga i sommar. Och jag måste svara idag. Idag! Typiskt då.
Happy Waffle's Day (yesterday).
1. Får man äta våfflor både till lunch och kvällsfika? Svar direkt: Ja, det får man.
2. Med kanel och honung? Svar direkt: Ja, himmelskt gott!
I wanna do bad things with you.
Appropå materiell.
Tänk om du skulle dö för att du tyckte.
En materialistisk värld. Men vi säger att sådant inte ska spela någon roll. Vi ska älska med hjärtat och inte med plånboken. Ändå säger vi också att vi minsann ska vara nöjda med det vi har. Bostad, kläder och så vidare. Men är inte det bara materiell? Om man inte har det som hjärtat vill ha då?
Det kanske inte handlar om den sena bussen eller den stora vattenpölen egentligen. Det kanske bara är hjärtat som vill säga något, men inte riktigt vet hur.
Un travail. Une bataille.
Det var ju inte så bra jobbat. Och jobb och jobb. Sommaren känns mest som ett stort mörker. Hur ska det gå, hur ska det gå? Det kan man inte så noga veta. Och just nu vill jag faktiskt hemskt gärna veta. Appropå jobb och veta så försöker jag även ta reda på hur man ska lyckas övertyga ett bokförlag om att de behöver korrekturläsare, eller något sådant. Vad som helst. Jag börjar bli desperat. Min framtid och mina drömmar faller på plats en efter en. Men min nutid är minst sagt kaotisk. I hjärnan.
Och hur ska det gå på tentan i morgon? Det är så lite jag vet just nu. Men jag vet i alla fall hur man böjer ganska många italienska oregelbundna verb. Fler än tio kan jag i alla fall. Jag ska lära mig några imperativer också innan jag går och lägger mig.
Bonne nuit!
Är hem bara ett rimord på vem?
Måste man kunna ett ord exakt så som det ska vara?
Denna, i mitt tycke, mindre begåvade fråga fick mig att tänka på ett festligt tillfälle som styrker mitt argument att det är klart att rätt och fel spelar roll. Här handlar det om ett helt ord som blev helt fel.
Vi var på en fotbollsmatch. Det var extremt spännande. Vårt OGC Nice höll på att göra det omöjliga och vinna mot Lyon. Under en episod blev en av våra mannar, fotbollsmannar alltså, nermanglad. Vi var alla väldigt inne i matchen och blev så klart upprörda över detta. En av oss kände att han var tvungen att uttrycka sina känslor genom att säga något. (Inga namn nämns, men det kan sägas att personen i fråga är av italiensk härkomst.)
Boulanger! skriker han upprört och vi övriga stannar till som frågetecken. Varför skriker han ut bagare bara så där utan anledning? Det är ingen som riktigt vet eller förstår. Kanske är han hungrig? Kanske är det någon slags långsökt förolämpning som är tänkt att sexuellt anspela på baguetter? Ingen av oss vet.
Nu fungerar ju kommunikation människor emellan så fiffigt så vi kan snabbt tänka till och förstå att han tänkte skrika boucher eftersom spelaren likt en slaktare körde över sin motståndare. Men inte kan man väl säga att det blev rätt? Nej, det tycker jag inte. Rätt och fel spelar givetvis roll. Fastän det inte handlar om liv eller död när vi talar om språk, spelar det roll! Så, ja, du måste kunna ett ord exakt så som det ska vara.
Hörde jag skål? Eller bara tvål?
Anyhow. Jag blev hemmavid. Och nu dricker jag päronsaft ur vinglas (för att det ska kännas lite festligt) och tragglar på med mina italienska verb. Och så är det ju svenska imorgon också. Där är jag lite tappad för tillfället, ska erkännas. Jag smuttar lite mer på min saft och tänker inte mer på det.
Nästan så att det kliar.
Kära värld. Min TV brukar stå på som ett litet sällskap när jag går omkring i hemmet. Inte för att jag riktigt tittar, men den står på bara för att bryta tystnaden. Ibland måste jag dock gå och stänga av den. Det visas så mycket skräp på televisionen så jag får eksem. Vad är Dating in the Dark, Drömmen om Italien och Håkans Bar? Och för att inte tala om Förkväll! Kära nån. Det sistnämnda har ungefär samma kvalité som de filmer som jag och mina vänner spelade in när vi var tio. Jag såg ett halvt program förra veckan sedan var jag tvungen att byta kanal. Det började klia i kroppen.
Dessutom är jag besviken över att TV4:as Nyhetsmorgon har tappat det. Det är inte alls vad det än gång var. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men det håller helt enkelt inte måttet. Och när vi ändå är inne på nyheterna. Hur kommer det sig att de lokala nyhetssändningarna alltid är lite sämre, har lite rossligare ljudkvalité, lite fulare nyhetsuppläsare och lite kornigare bild? Pengafråga?
Perchè studi italiano?
I morse var jag på yoga. Under ett moment skulle vi tänka att vi hade en sandpåse hängandes från svanskotan samtidigt som någon ville hänga upp oss i en julgran. Nog måste man vara ganska fantasifull och kreativ för att komma på något sådant. Åtminstone lite fiffig. Yogan var trevlig, men avslappningen lite kort. Jag ville bara kura ihop mig och somna. Jag har varit hemma i en och en halv timme, men ännu inte duschat. Jag myser omkring i min favorithoodie: Holmsundsgymnasterna. Kanske gör jag det någon timme till.
Man får ha myskläder i pluggtider. Det pluggas flitigt i dagarna. Ho un esame sabato. Jag har tenta på lördag. I italienska. Första i livet. Det är väldigt oklart vad som är klart. Kanske ingenting. Kanske någonting.
Possiamo vedere: Quattro case. Una casa gialla, due case bianche e una casa rossa. Una bicicleta. Tre sedie. Dei fiori. Delle finestre. Ja, det pluggas helt enkelt!
Dagens Visa.
Brev på post och goda studieresultat.
Ett. I måndags var jag äckligt trött och gick omkring på stan för att göra sånt som göras bör. Stack in huvudet på Västtrafiks kontor, men huvudet var den enda av mina kroppsdelar som gick in. Kö, folk, trångt. Jag tjuvåkte buss hem. Hemma stack jag ner handen i postlådan och fiskade upp ett brev från Västtrafik (Hjälp! Hur kunde de veta att jag just tjuvåkt?!). Det var ett brev som sa åt mig att jag skulle få ett busskort laddat med resor för två veckor, bara för att jag är ny i stan. Det var ju som ett brev på posten!
Två. Jag hämtade ut grammatiktentan idag. Det gick ju strålande bra! Och där snackar vi inte om något flax som kom som något brev på någon post. Nej, där snackar vi hard work pays off. Tack till mina klassvänner och mig själv som pluggat så hårt så vi blivit mästare på att rita träd. Avslappnande miljö som sista pluggryck verkar även det ha varit ett vinnande koncept. Grazie per l'aiuto, Lazise.
Ett utrop.
Vad är och vad är inte ristat i sten?
Fast, är det verkligen det? Jag tänker att det mesta går ju ändå alltid att göra om och göra rätt om det är så att det skulle ha blivit fel. Däremot kommer vi alla levande ting att nå en punkt när det som händer och sker verkligen kommer att ristas i sten. Det är oundvikligt, vi kan inte påverka det och det går varken att göra om eller att göra rätt. Det är på riktigt ristat i sten. Så långt uttrycket sträcker sig. Ja, till och med bokstavligt talat.
Det kan man tänka på ibland, när man funderar över hur allvarligt man ska ta någons ord och det som sägs och bestäms. Är det verkligen gravallvarligt? Ristas det i sten?
Om jag tror på mitt kontor, blir det så när jag blir stor?
När jag blir stor
vill jag ha ett kontor
som inte är i samma hus där jag bor
när jag blir stor
När jag blir stor
vill jag ha ett kontor
kanske att folk säger bonjour
på mitt kontor
När jag blir stor
vill jag ha ett kontor
där ska jag gå omkring i sköna skor
på mitt kontor
När jag blir stor
vill jag ha ett kontor
min granne får gärna vara spanjor
när jag blir stor
Un de ces jours nous vivrons ensemble.
Jag har inte tänkt slösa allt för många vårar med att bara njuta lagom. Jag tänker sitta på uteserveringar, hand i hand, om en inte allt för lång framtid. Men var sak har sin tid. Särskilt när man är en bestämd person med en bestämd vilja.
En vacker dag...
Lundi et moi.
Men jag skulle anta att det är så det blir även idag. Och så kommer jag ändå helt tiden att sitta och tänka på den där obäddade, inbjudande sängen. Inte för att jag är särskilt trött. Mer bara för att jag inte har lust att vara särskilt med den här dagen.
Jaha. Jaja, jag måste väl klä på mig nu då. Måste, måste, måste.
Ho scritto un articolo (men inte på italienska!).
Nu måste jag skynda iväg till UB för att hinna läsa någon timme innan de stänger. MAXI-besök får kanske bli en annan dag. Typiskt. Som jag sett fram emot det.
Venerdì.
Oj, vad tiden går fort. Den nästan springer. Jag står helt bakom det. Just nu gillar jag att tiden går fort. Kan inte direkt påstå att jag lever i nuet, fast jag gör så klart det jag måste göra nu. Sova, träna, plugga, äta. Typ.
Jag har sovit och vaknat till min klockradio, ätit frukost och läst DN (äntligen är jag ikapp efter förra helgens frånvaro), sopsorterat, tränat, beställt några böcker från bokrean, duschat och nu ska jag tvätta. Ikväll får vi finbesöke från Stockholms, Ingenjörn och Doktorn. He bli trevlit. Men innan jag har tid för syskonhäng ska jag skriva en artikel och göra en massa annat kul.
Trevlig fredag, friday, vendredi, venerdì!
Wikiwiki.
"Men ögonen är blinda. Man måste söka med hjärtat."
Det är därför man kan hitta saker fastän det är dimmigt.
Hjärtat bryr sig inte om något så banalt som lite dimma.
Vi ser ju alla samma stjärnor...
...alltså kan världen inte vara så stor ändå. Så brukar jag tänka när världen känns overkligt stor och jag känns overkligt liten. Om det är stjärnklart brukar jag titta ut och upp mot himlen. Det kan ibland räcka för stunden. Och det bästa är att jag vet att stjärnorna kommer att vara kvar där nästa gång också. Även om det just då skulle råka vara moln ivägen. Det är skönt att veta. Det gör att jag tror att det är som de säger, att världens alla vackra platser kommer att stå kvar fastän jag rör på mig.
Och sen kan jag fundera vidare över livets små egenheter. Nog tänkte jag att jag en dag kanske skulle få se denna vackra plats igen, men inte hade jag kunnat gissa att det skulle bli så snart. För där var den, sjön. Och husen. Och bergen. Kvar på samma plats. Och det var lika vackert i helgen som det var för ett år sedan.
Till Lasse Liten säger man att världen är större än man någonsin kan tro, men jag skulle vilja träffa denna Lasse Liten och säga honom att så är det faktiskt inte alls. Världen är precis lagom stor. I alla fall för det mesta. De gånger den känns overkligt stor kan man titta på stjärnorna och om man inte ser dem behöver man inte misströsta. De finns där ändå.
Mål är drömmar med deadlines.
Alldeles nyss tog jag tag i delmål nummer ett och det känns helt klart hundra procent rätt.
Vi tenderade att tentera.
Språksystemet - check. I morgon börjar vi med Språkhistoria.
Come fly with me.
Det är något med flygplatser. Något mer än bara stress, väntan, förväntan och hålla-reda-på-alla-grejer. Jag får inspiration till livet varje gång jag är på en flygplats. Det är knappast i det syftet jag reser. Det är i alla fall inte på flygplatsen jag från början tänkt söka inspiration, men det är där jag hittar den. Eller snarare där den hittar mig.
Den här tanken slog mig när jag i går satt på Frankfurts Internationella flygplats. Europas största som enligt Wiki (alltid Wiki) år 2009 trafikerades av 50 937 897 passagerare. Det är väldigt många passagerare. Väldigt många människor på en och samma plats. Säg att vi slår ut det på årets alla dagar. Det blir då 139 555 passagerare per dag. Olika människor med olika startpunkt och slutdestination.
Någon åker hit och någon åker dit. Det är någon som jobbar med det och någon som sysselsätter sig med det. Och det ger mig inspiration. På en flygplats vandrar det omkring så många typer av människor med så varierad packning i sina ryggsäckar och mitt bland detta myller sitter jag. Jag har också en ryggsäck med både det ena och det andra. Alltid passet, så klart. Det viktigaste att ha med på resan är givetvis sig själv. Utan sig själv får man inte gå igenom gaten.
Innan jag går igenom gaten hinner jag inspireras av så många resenärer. Brunbrända backpackers, korrekt klädda kostymnissar, jublande japaner, skrikande småungar. Ja, till och med den sura smålänningen på bänken bredvid påverkar mig (note to self: bli inte bitter!). De kan se världen, de kan göra affärer, de kan uttrycka sina känslor. Och ingen av dem ser ut att vara något annat än helt vanliga människor. Precis som jag. Så då borde väl det betyda...?
Jag tar med mig själv och går ombord på planet. Lämnar flygplatsen och flyger iväg mot nya äventyr. Lite mer övertygad om att om de kan, så kan väl jag också. Kort och gott, fylld med lite mer inspiration.