Lördagsutflykt.
Nu åker jag till Antibes för att kolla in staden i lite mer dagsljus än sist. Trevlig lördag, gott folk!
Allmänbildning.
Läsa bör man, annars dör man.. obildad. Jag älskar böcker, tidningar, tidningsstånd, boklådor (!).
En nyfunnen kärlek kring temat allmänbildning är "Vem vet mest?" som sänds på SVT. Kan mycket väl klassas som tidernas bästa frågesportsprogram i svensk TV. Cirka halvtimmen långt, snabbspelat, enkelt, fokus på tävlingen och inte de tävlande, inga onödiga extrabounssupergrejer, inget lull-lull och en bra blandning frågor. Jag gillar det så mycket så jag överväger starkt att skriva ett långt och varmt tackbrev till SVT.
En nyfunnen kärlek kring temat allmänbildning är "Vem vet mest?" som sänds på SVT. Kan mycket väl klassas som tidernas bästa frågesportsprogram i svensk TV. Cirka halvtimmen långt, snabbspelat, enkelt, fokus på tävlingen och inte de tävlande, inga onödiga extrabounssupergrejer, inget lull-lull och en bra blandning frågor. Jag gillar det så mycket så jag överväger starkt att skriva ett långt och varmt tackbrev till SVT.
Sol och så.
Det är den fjärde dagen i december och jag sitter med öppna balkongdörrar (dock inte på balkongen!) och lapar sol. Det känns rätt så fint faktiskt. Efter gårdagens kvällspromenad i ösregn passar det bra att ladda batterierna med solenergi. Ska sitta här en stund med lite tidningar och en bok och när jag känner mig färdigläst och färdigsolad ska jag ta en promenad i denna vackra stad. Så börjar min fredagsplan.
Konstnärer och Prinsar är de som förstått.
Tillägnat Soffe, min vän, och världens alla förvuxna barn.
Det är inte bara Henri Matisse som förstått att det är Barnen som egentligen förstår saker i denna värld. Det fanns en gång en Liten Prins, hemmahörande på en planet vid namn B612, vars syn på livet och mänskligheten är något vi alla borde ta lärdom av. Denna briljanta lilla varelse påpekade bland annat att Vuxna aldrig någonsin förstår något själva och att det faktiskt är tröttsamt för Barnen att jämt och ständigt måsta förklara allt.
Har ni tänkt på det, ni Vuxna där ute som har glömt hur det är att vara barn? Alla förutfattade meningar, alla konstiga slutsatser, alla onödigt krångliga teorier och alla era dumma frågor är tröttsamma för Barnen. Men vet ni vad, det är egentligen inte Barnen jag är orolig över. Nej, det är Er jag oroar mig över, för ni har glömt bort Er själva.
En Vuxen är egentligen bara ett Barn som har glömt bort hur man bör se världen. Det är tråkigt, tycker jag. Men vad gör man? Vissa människor verkar helt enkelt bara vilja vara borttappade. Jag tycker dock att man kan ta och visa lite respekt för Barnen och lyssna när de säger att de är trötta på att hela tiden förklara hur allt ligger till. Kom igen, så svårt är det inte att minnas hur man är ett Barn. Hur man lever utan bekymmer. Hur man ser saker för vad de är. Hur man njuter av det som finns, är och omger en själv.
"Les grandes personnes ne comprennent jamais rien toutes seules, et c'est fatigant, pour les enfants, de toujours et toujours leur donner des explications."
(Och bilden, den är till dig, Soffe. Ser du vår lille vän?)
Det är inte bara Henri Matisse som förstått att det är Barnen som egentligen förstår saker i denna värld. Det fanns en gång en Liten Prins, hemmahörande på en planet vid namn B612, vars syn på livet och mänskligheten är något vi alla borde ta lärdom av. Denna briljanta lilla varelse påpekade bland annat att Vuxna aldrig någonsin förstår något själva och att det faktiskt är tröttsamt för Barnen att jämt och ständigt måsta förklara allt.
Har ni tänkt på det, ni Vuxna där ute som har glömt hur det är att vara barn? Alla förutfattade meningar, alla konstiga slutsatser, alla onödigt krångliga teorier och alla era dumma frågor är tröttsamma för Barnen. Men vet ni vad, det är egentligen inte Barnen jag är orolig över. Nej, det är Er jag oroar mig över, för ni har glömt bort Er själva.
En Vuxen är egentligen bara ett Barn som har glömt bort hur man bör se världen. Det är tråkigt, tycker jag. Men vad gör man? Vissa människor verkar helt enkelt bara vilja vara borttappade. Jag tycker dock att man kan ta och visa lite respekt för Barnen och lyssna när de säger att de är trötta på att hela tiden förklara hur allt ligger till. Kom igen, så svårt är det inte att minnas hur man är ett Barn. Hur man lever utan bekymmer. Hur man ser saker för vad de är. Hur man njuter av det som finns, är och omger en själv.
"Les grandes personnes ne comprennent jamais rien toutes seules, et c'est fatigant, pour les enfants, de toujours et toujours leur donner des explications."
(Och bilden, den är till dig, Soffe. Ser du vår lille vän?)
Sexton. Etta. Sexa. Mon Dieu!
Nytränad. Nyduschad. Nyenergipåfylld. Varför är det så att jag alltid är som piggast på kvällen? Det är märkligt. Något annat som är märkligt är att det närmar sig hemfärd med stormsteg. Det slog mig verkligen ikväll när jag tog den vanliga löprundan. Jag ska bara bo här i 16 dagar till. Det är ju jättelite. "Njut, kvinna" sa jag åt mig själv när jag kom på hur lite det är. Njut, njut, njut av denna stad. Jag sa också åt mig själv att jag måste ta en fotorunda någon dag framöver. Sen måste jag kolla över saker-man-måste-göra-i-Nice-listan. Även platser-jag-vill-besöka-runtomkring-Nice-listan. Sexton små dagar. Det är ju ingenting!
Är det förståeligt att jag kommer att sakna denna miljö som den vanliga löprundan?
Är det förståeligt att jag kommer att sakna denna miljö som den vanliga löprundan?
Gult som faktiskt blev ganska fult.
Kan vara de fulaste, torraste och minst saffranssmakande lussebullar jag någonsin skapat, men ändå, det är ju lussebullar. Det är fint att ha och bara se dem. De är i alla fall gula, som de ska vara. Och fastän de inte blev särskilt goda har jag redan tryckt i mig två. Frågan är bara vad jag ska göra med resten. Jag hade tänkt ta med ett gäng till skolan, men frågan är ju om man vill bjuda bort dessa. Stackars små lussebullar. Jag tycker nästan synd om dem. Det var ju inte deras fel. Inte mitt heller, skulle jag vilja påstå. Snarare Frankrikes som inte har exakt precis på pricken de ingredienser som ICAs recept rekommenderar.
Ganska fult, gult, men jag är glad ändå. Fast jag har fortfarande ont i huvudet. Det börjar bli äckligt ont faktiskt, så jag ska nog gå och lägga mig snart. Dagens juluppdrag är slutfört, så varför inte sova.
Ganska fult, gult, men jag är glad ändå. Fast jag har fortfarande ont i huvudet. Det börjar bli äckligt ont faktiskt, så jag ska nog gå och lägga mig snart. Dagens juluppdrag är slutfört, så varför inte sova.
Halvtid.
Det ligger en deg under en bakduk. Väldigt oklart vad det ska bli av det hela. Jag hade alldeles för lite saffran, torrjäst som jag inte riktigt vet hur mycket jag skulle använda mig av och jag har verkligen ingen aning om det där krämiga jag hällde i är likvärdigt med kesella. Hursomhelst, degen är gul och det känns som att det är det som räknas. Själva åsynen av lussebullar. Smaken är sekunder i detta fall.
Jag återkommer med slutresultatet. Nu ska jag äta youghurt med krossade pepparkakor och se på mitt nya favoritprogram på SVT Play: "Vem vet mest". Briljant. Tråkigt bara att jag har otroligt ont i skallen (nu igen, damn it).
Jag återkommer med slutresultatet. Nu ska jag äta youghurt med krossade pepparkakor och se på mitt nya favoritprogram på SVT Play: "Vem vet mest". Briljant. Tråkigt bara att jag har otroligt ont i skallen (nu igen, damn it).
Detta händer och sker just nu.
Återkommer senare.
Efter midnatt börjar nedräkningen på rikt.
Jag dricker varm choklad, lyssnar på julmusik och skriver franska texter. Förutom det där sista så börjar det kännas att det är dags för årets i särklass mysigaste månad. Det är extra trevligt att sitta vaken på natten nu. Jag vill aldrig gå och lägga mig inatt. Imorgon är det december. Efter midnatt börjar julen på riktigt. Nedräkning till mängder med kära återseenden. Ett par tofflor skulle göra stämningen komplett (och även värma mina iskalla fötter).
Med lite glitter, juleljus och vänner så löser sig det mesta.
Det bästa med att ta andetag för vänner som har det lite jobbigt att andas, är att de vännerna gör detsamma när man själv stöter på dessa problem. Skönt. Och fin vänskap. När jag igår fått koll på det där med andningen tog jag tag i lägenheten som numera bebos av mig och bara mig. Det var lite (väldigt) tomt efter att Sandra flyttat ut sina grejer, så jag passade på att sprida ut mig och samtidigt plocka fram det julpynt som jag kunde hitta i skåpen. Efter lite städ, puts och fix så kändes livet genast lite bättre och lägenheten blev mysigt julig. Faktiskt.
Efter en pratstund med en fin vän som överöste mig med pepp och bra idéer kändes livet mycket bättre. Och efter övrig pepp från dig och dig och dig och ja du vet, alla ni, så känns livet bra. Det ordnar sig. Jag håller mig sysselsatt med sådant som att tvätta, handla, springa, översätta, läsa och plugga grammatik. Ja, det är i alla fall vad jag gjort idag. Och mellan varven har jag språkat lite med tomtemor och tomtefar. De pratar bara franska, så det är ju bra språkträning.
Tänd ett ljus och låt det brinna.
Låt aldrig hoppet försvinna.
Första advent. Sandra har flyttat ut. Har för ett tag sedan sett Italienbilen rulla iväg mot just Italien. Nice är grått. Det öser ner regn. Det är kallt. Det är blåsigt, ibland nästan storm. Jag har ingen glögg. Jag kunde inte baka lussebullar som jag tänkt eftersom det inte säljs jäst på vanliga mataffärer här. Pepparkakor? Nej, det har jag så klart inte. Rosta nötter är ju ett alternativ, men några nötter har jag inte hemma och jag nämnde väl vädret. Jag har ingen adventsljusstake. Jag vet inte ens om jag har tillräckligt med värmeljus för att hitta på en. Jag vet ingenting om någonting och jag skulle bara vilja knäppa med fingrarna och sitta i köket på Matematik. Det var alltid så fint där så här i juletid. Jag och Roomie hade till och med griljerad skinka!
Men nej, nu är verkligheten en annan. Och verkligheten är det som kommer ikapp mig sakta men säkert. Återigen ett sådant där vägskäl. Dags att återigen reda ut en sak och två. Men är det verkligen rättvist att man ska fira första advent på detta miserabla sätt? Jag tycker inte det. Nåja. Min strategi är att bryta ihop för att sedan bita ihop.
Kör hårt. Det ordnar sig alltid. Glad Advent till resten av världen. Själv ska jag erkänna att jag känner mig ensam, hopplös och liten på jorden. Man får det ibland, men på självaste första advent känns det väldigt onödigt. What to do? Fortsätta hoppas på det bästa.
Första advent. Sandra har flyttat ut. Har för ett tag sedan sett Italienbilen rulla iväg mot just Italien. Nice är grått. Det öser ner regn. Det är kallt. Det är blåsigt, ibland nästan storm. Jag har ingen glögg. Jag kunde inte baka lussebullar som jag tänkt eftersom det inte säljs jäst på vanliga mataffärer här. Pepparkakor? Nej, det har jag så klart inte. Rosta nötter är ju ett alternativ, men några nötter har jag inte hemma och jag nämnde väl vädret. Jag har ingen adventsljusstake. Jag vet inte ens om jag har tillräckligt med värmeljus för att hitta på en. Jag vet ingenting om någonting och jag skulle bara vilja knäppa med fingrarna och sitta i köket på Matematik. Det var alltid så fint där så här i juletid. Jag och Roomie hade till och med griljerad skinka!
Men nej, nu är verkligheten en annan. Och verkligheten är det som kommer ikapp mig sakta men säkert. Återigen ett sådant där vägskäl. Dags att återigen reda ut en sak och två. Men är det verkligen rättvist att man ska fira första advent på detta miserabla sätt? Jag tycker inte det. Nåja. Min strategi är att bryta ihop för att sedan bita ihop.
Kör hårt. Det ordnar sig alltid. Glad Advent till resten av världen. Själv ska jag erkänna att jag känner mig ensam, hopplös och liten på jorden. Man får det ibland, men på självaste första advent känns det väldigt onödigt. What to do? Fortsätta hoppas på det bästa.
Fram och tillbaka.
Till Italiens och tillbaka. Där har jag varit, men nu är jag hemma. Hemma i Frankrike. I Nice. Där jag bor. En dag kanske jag berättar om ett äventyr eller två från veckan i landet som utan tvekan producerar världens godaste mat. Men inte nu, för det har jag inte lust med. Nu har jag just ätit världens godaste youghurt (min nya passion i livet) och kanske lägger mig och sover, kanske tar en promenad i Nicenatten. Vi ser väl.
Hejdå.
Hejdå.
Jag ska till Ferrariland alldeles, alldeles snart.
Jag trodde inte att min fredagskväll kunde bli så mycket bättre, men så fick jag den briljanta idén att dra igång lite SVT Play. Kobra, Uppdrag Granskning och Svenska Dialektmysterier. Det senaste för övrigt med ett reportage från världens mest svensktalande plats. Det vet ni väl vart det är?!
Det är inte i Modena. Där tillverkar man mest Ferraris och sånt. Och dit ska jag idag. Alldeles straxt faktiskt. Ska bara fixa några små detaljer som att klä på mig, springa ner på bageriet på hörnet och ladda upp inför sju timmar tåg och så måste jag stänga lilla resväskan, som jag faktiskt inte packat så jättefull för en gångs skull.
På återseende, France. Ciao!
La phalange est réparée.
Det är det här, precis nu, som i folkmun (ja, i alla fall i min mun och jag skulle nog ändå vilja tro att jag är folk fastän man ibland kan undra) skulle kallas perfekt fredagskväll.
- Komedikanalen visar Vänner - The Last One. Givetvis dubbat till franska, men fortfarande bra.
- Har just gjort mig en grym köttfärssås. I klass med mottis. C'est exquis!
- Jag packar inför morgondagens resa.
- Jag har laddat upp med morötter.
- Jag har laddat upp med choklad.
- Jag är en lycklig människa.
Per-fek-tion.
Kärlek.
Igår fann jag till min stora lycka ett blogginlägg med tre underbara filmer tillägnade Mamma. Jag tittade på filmerna om och om och om igen. Med både en och två tårar i ögonen. En för glädje och en för saknad. Och så konstaterade jag än en gång vad kärlek är för mig. Må vara kärlek på avstånd, men likförbannat kärlek. Tavlan står här i mitt hem och jag tittar på den varje dag. Vissa saker kommer jag nog aldrig vänja mig vid att vara utan.
Oh, oh, the laundry's done. Oh, oh. Oh, oh!
Veckoslut och helgstart. De senaste vekorna har vi satt i system att tvätta på fredagar efter skolan. Det hela går till som så att vi först går till bageriet på hörnet där vi köper baguetter och andra bakverk och sen slår vi oss ner i tvätterian. En ganska trivsam fredagssysselsättning faktiskt eftersom känslan efteråt är ett rent nöje. Kläderna är rena och magen är glad. På tvätterian stöter man dessutom alltid på den ena människan märkligare än den andra. Varför alla märkliga människor samlas just där vet jag inte riktigt, men det är så. Idag fick vi boktips av en fransk dam vars tandrad inte var helt komplett. Hon var dock inte så märklig, mer trevlig. Något som i och för sig också kan te sig rätt märkligt ibland då merparten av detta folkslag för det mesta har en mindre trevlig attityd. Och ändå sägs fransyskorna vara de kvinnor som lever näst längst i hela världen. Hur går det ihop? Är det bara ett ljug det här med att ett gott skratt förlänger livet? I så fall väljer jag ändå hellre att tro på ljuget än att bli fransyska. Jag gillar goda skratt.
Ungefär så här kan en fredagseftermiddag se ut. Och ja, vi har använt 18-kilosmaskinen. Twice!
Ungefär så här kan en fredagseftermiddag se ut. Och ja, vi har använt 18-kilosmaskinen. Twice!
Misan, jag ska till Italiens.
Efter ett par om och men och rätt mycket bråk med Trenitalias hemsida har jag nu äntligen lyckats boka en tågbiljett till självaste Italiens. Happy days! Det gamla hederliga sättet att i egen hög person gå till tågstationen för att be en livs levande människa sälja mig en tågbiljett visade sig vara den absolut bästa lösningen på mitt problem. Och så fick jag ju öva min muntliga språkfärdighet, vilket just idag var så roligt så jag gärna hade stannat kvar där vid disken och pratat med den snälla kvinnan som tålmodigt lyssnade på mig när jag förklarade att jag bara bor här tillfälligt och inte är intresserad av ett bonuskort. Fast jag stannade inte kvar. Det hade nog bara varit allmänt störande för alla andra. I stället gick jag förbi hemmet och plockade upp Sandra för att köpa glass. Det var på alla sätt obligatoriskt just idag för det är så himla varmt ute.
Ja, kära värld. Nice i all ära, men på lördag åker jag till grannlandet och där ska jag också äta glass. Äta verkar för övrigt vara det enda vi ska göra där borta. Det är så många must-tastes så jag känner att jag måste ta mig en springtur nu. I förebyggande syfte. Längs hav och kring palmer och lyktstolpar.
Ja, kära värld. Nice i all ära, men på lördag åker jag till grannlandet och där ska jag också äta glass. Äta verkar för övrigt vara det enda vi ska göra där borta. Det är så många must-tastes så jag känner att jag måste ta mig en springtur nu. I förebyggande syfte. Längs hav och kring palmer och lyktstolpar.
Maffigt, Masse.
Vi checkar av på saker-man-måste-göra-i-Nice-listan. Musée Masséna - check! Helt klart värt ett besök. En riktigt maffig byggnad med helt otrolig insida. Jag ville sätta upp mitt hår, klä på mig en stor, plufsig klänning och bli typ Elizabeth Bennet eller någon annan Jane Austen-karaktär och dansa omkring i den jättestora salen med en veranda ut mot den fina trädgården. Fint, helt enkelt jättefint. Bra jobbat av Hans-Georg Tersling, den danske arkitekten som med all rätt ansågs som en av de främsta under La Belle Epoque (1890-1914) och som ligger bakom projektet. Tope là!
Nu ska jag snart ta och checka av på min lilla to-do-lista, men först ska jag diska. Ralle påpekade just att jag ligger efter och det kändes inte bra. Disken, jag är på väg!
Så här ser det ut runtomkring muséet. Insidan tycker jag ni ska utforska själva.
Nu ska jag snart ta och checka av på min lilla to-do-lista, men först ska jag diska. Ralle påpekade just att jag ligger efter och det kändes inte bra. Disken, jag är på väg!
Så här ser det ut runtomkring muséet. Insidan tycker jag ni ska utforska själva.
Dag på muséet 2.
1898 bestämde Victor Masséna, sonson till Jean-André Masséna även kallad "the Dear Child of Victory", att det vore en briljant idé att resa en byggnad i modern italiensk stil längs strandpromenaden här i Nice. Byggnaden kom att bli Musée Masséna och dit ska vi bege oss nu. Hur denna byggnad ser ut och vad som kan finnas innanför dess väggar kan jag återkomma med senare, när jag har varit där. Nu är det dags att traska.
Place Masséna. Musée Masséna. Jean-André Masséna. Big happy family. Här, Place Masséna.
Place Masséna. Musée Masséna. Jean-André Masséna. Big happy family. Här, Place Masséna.
Här finns inte plats för några män (just nu).
Idag försöker jag vara en flitig student. Inte nog med att jag har gjort min läxa och skrivit ihop en argumenterande text kring en artikel vi läst, jag har också förberett mig inför mitt framtida liv (?) genom att översätta nämnda artikel. Helt klart underhållande tisdagsgöra. Om jag bara haft en bekvämare arbetsstol!
Artikeln vi jobbar med i skolan, och här måste jag bara inflika att "vi" i skolsammanhang numera så piggt är jag och min ENDA klasskamrat Elena från Ryssland, handlar om könssegregation på tunnelbanan. Det finns alltså på riktigt tunnelbanevagnar i Mexico och Japan som är reserverade för kvinnor. Urbota dumt, kan jag tycka, men så jobbar de.
Men, om sanningen ska fram så jobbar vi faktiskt lite lika här på rue Tonduti de l'Escarène ikväll. Ikväll är det nämligen tjejkväll som gäller. Crêpes, DH-maraton och Swedish Brownie Cake. Inga män tillåtna. Bara jag och Sandra. Först blir det en springtur, sen är det mjukis som gäller resten av kvällen.
Artikeln vi jobbar med i skolan, och här måste jag bara inflika att "vi" i skolsammanhang numera så piggt är jag och min ENDA klasskamrat Elena från Ryssland, handlar om könssegregation på tunnelbanan. Det finns alltså på riktigt tunnelbanevagnar i Mexico och Japan som är reserverade för kvinnor. Urbota dumt, kan jag tycka, men så jobbar de.
Men, om sanningen ska fram så jobbar vi faktiskt lite lika här på rue Tonduti de l'Escarène ikväll. Ikväll är det nämligen tjejkväll som gäller. Crêpes, DH-maraton och Swedish Brownie Cake. Inga män tillåtna. Bara jag och Sandra. Först blir det en springtur, sen är det mjukis som gäller resten av kvällen.