Kulturlördagen och barnasinnet.

I lördags morse tog jag först på mig joggingbyxorna och gick en powerwalk till den affär som ligger lite längre bort. Bara för att. Det var oväntat varmt ute, men det som förvånade mig var inte riktigt värmen, utan folket. Vart jag än såg, såg jag människor som bara såg allmänt miserabla ut. Så otroligt onödigt. Sån vill inte jag vara. Jag köpte mina grejer, som bland annat var ett doftljus för att det är trevligt, och gick hem. Hemma i den lägenhet som verkligen känns som hemma för mig tog jag en dusch, klädde på mig en kjol och satte igång ett sconesbak. Det lilla hushållet som i lördags morse var dubbelt så många som vanligt hade en lång och trevlig frukost. En lördagsfrukost.

Sedan blev det kulturlördag med promenad till Musée Matisse. Monsieur Henri Matisse, 1869-1954, var en tidig modernist som influerats av sina många, många resor världen över. Jag njöt av att strosa omkring bland de väldigt olika stilarna och fick en självförtroendeboost av att inse att jag verkligen kunde läsa och förstå allt som fanns skrivet om denne man. Jag kanske kan lite franska ändå?

Ett som är säkert är i alla fall att jag kan njuta av sånt som är till att njutas av. Livet, till exempel. Som Matisse i egen hög person uttryckt sig: "Il faut regarder toute la vie avec des yeux d'enfants". "Man måste se livet genom ett barns ögon". Ungefär vad jag och fiskmåsarna brukar skräna när vi möts. "För vi har vårat glada barnasinne kvar! Så har ni erat glada barnasinne kvar?!"




Guldet är de SÅ värda, mina älskade barn.

"Grenseger i trampett och fristående, tvåa i matta och lätt totalseger och ett himla liv i bussen!" Ett av helgens bästa sms från Tompa The Man. Jag började nästan gråta och kände definitivt total lycka i kroppen. Mina älskade, älskade barn lyckades kamma hem ett guld under den årliga Truppcupen i Östersund i helgen. Mot alla odds, vad jag förstått. Och det gör mig bara ännu mer stolt. Man ska aldrig ge upp något man brinner för, så är det bara. Det finns ingen anledning att ta åt sig av negativ energi när man gör något man älskar. Jag är så glad för deras skull, men ledsen för min egen som missade en underbar helg i en sunkig gymnastikhall. Kan hända att det nämnts förut, men jag saknar det så det gör ont i hjärtat. Verkligen. Jag hade gett vad som helst för att sitta så där på läktaren med en sammanbiten min och nervöst kolla in resultattavlan. Kanske någon gång igen. Kanske någon gång igen. Just nu tänker jag försöka att bara känna glädje för kidsen och deras guldmedaljer, det är de SÅ värda!


Glada överraskningar är bra överraskningar.

Generellt sätt gillar jag inte riktigt överraskningar. Det har väl att göra med mitt enorma kontrollbehov antar jag. Hur kan jag planera och kontrollera sånt jag inte vet ska hända? Men det finns alltid undantag. Det vet vi språknördar. Undantag, undantag. Dagens undantag gick ut på att hitta en vilsen Italienare utanför skolan efter lektionen. Det var definitivt en glad överraskning och det gjorde inget att mina planer på att städa och springa blev lite rubbade. Åh. Happy Days här i Nice. Trevlig helg!


Åhnej. Inte igen.

Obehagligt bekant känsla av migrän på intåg. Igen! Det här med huvudvärk för verkligen inte något gott alls med sig. Dagen blir värdelös och det är inte kul att göra något. Värdelösa dag. Jag orkar inte plugga, jag orkar inte springa, jag vill bara sova. Sovit har jag gjort och själva sovandet i sig var ganska tråkigt eftersom jag drömde om hur ont i huvudet jag har och till råga på allt glömde min jacka på en buss. Vär-de-löst.

Jag ogillar huvudvärk. Starkt. Snart ska jag gå och lägga mig med förhoppningen om en ny dag utan äckelkänsla. En dag närmare lördag till och med. Det gillas. På lördag blir ordningen återigen återställd.



St. Paul. Men vems är handen? Pauls?


Vad finns där bakom hörnet?

När är det dags att bestämma sig? Är det värt att få ett nervöst sammanbrott? Är det dags att bli vuxen på riktigt? När? Var? Hur? Varför? Med vem? Det är lite mer än en sak som ska stämma. Ibland känns det som att jag åkt fyra år bakåt i tiden, men ganska snabbt inser jag att det har jag faktiskt inte alls. Jag är här och nu och jag kan inte beskriva hur nöjd jag är över det. Jag vet mycket mer nu. Massor vet jag. Nu undrar jag bara vart vägen går och vad som väntar bakom hörnet. Jag fick ett onekligen spännande förslag idag. Lite för bra för att vara sant, om det skulle bli sant. Hjärnkontoret jobbar vidare. En vacker dag ska jag bestämma mig.


B.U.R.R.

Nice is nice but turning into ice. Solen har tittat fram och värmt lite grann idag, men annars börjar det bli riktigt kallt här. Igår frös jag i skolan, hemma och när jag var ute. Vi intog middag på Wayne's och det var först där jag lyckades få upp någorlunda normal kroppstemperatur. Jag saknar alla varma tröjor jag har hemma och skulle vilja byta ut hela den sommargarderob jag har med mig. Det känns som ett hån mot mina vinterjackor som ligger nerpackade i lådor i Sverige, men jag måste verkligen köpa mig en varmare jacka och det nu. Det börjar bli dagar av istid här och det är inte kul. Alla som känner mig vet att jag ogillar starkt att frysa samt att mina blodcirkulation är lika med noll. Bra kombo. Tråkigt för ekonomin, men nödvändigt för överlevnaden. Tur att det i alla fall finns H&M. Dit ska jag nu. Ut i kylan.


Två små frågor bara.

Fråga ett: Varför flyger flugor alltid frenetiskt?

Fråga två: Varför har man solglasögon när det är skymning och dessutom molnigt?


Kan du det?

Det är inte alla som kan det, men Grandma och Young Italian är grymma på det. Söndagar. Igår var platserna Cap d'Ail och Eze Village och sysselsättningarna bland annat fotografering, crêpes, kaffe och språklektioner. Jag antar att vi har Forden att tacka för mycket, men det är ändå inte så lätt som att bara ha en Ford. Man måste kunna det. Kan du det? Söndagar alltså.

Voilà, Cap d'Ail.



Voici, Eze Village. 


Ursäkta fröken, men en bit av er balkong har rasat.

Vi kom isäng ganska sent i fredags natt, så när det ringde på porttelefonen klockan nollåttatrettio i lördags morse brydde jag mig inte om att svara. Sekunderna senare knackar det frenetiskt på dörren. Jag virar in mig i mitt täcke och går och öppnar för vad som visar sig vara tre brandmän. På en rapp franska frågar de om det är min balkong som vetter ut mot gatan och ja, det är det, svarar jag. Sömndrucken som jag är förstår jag inte riktigt vad det är frågan om, men lyckas i alla fall höra att en bit av min balkong har ramlat ner. What?!

Grabbarna klampar in och tar sig ut på balkongen för att inspektera. Mycket riktigt, en del av fasaden har valt att inte samarbeta längre och ligger nere på trottoaren. Kära värld! Som tur var, var det ingen människa ivägen när detta stenblock föll, men det kan ju fungera som en liten varning. Passopp, håll utkik för rasande fasad!

Efter detta något bizarra uppvaknande sov vi lite till innan vi kickade igång en trevlig lördag. Paul, Nicolas och Marin (som vår lärare namngivit oss vid olika tillfällen) möttes upp för en sista gemensam rendez-vous. Det var märkligt att säga hejdå till Benjamaan (Paul), men vi kommer att ses igen. Någon gång. Någon stans.

Lagom till middagsdags kände vi att vi ville åka någon stans, så vi körde iväg till Antibes. Ett regnigt, kallt, mörkt och ganska övergivet och dystert Antibes. I trevlig sällskap, på en mysig restaurang , blev det dock en perfekt lördagskväll som slutade med att vi körde vilse just innan Nice. Men vad gör det, vi var i alla fall skonade från stenblock i huvudet.


Och fredagen kom och allt med den.

Jag måste säga att veckan har sprungit iväg. Jättefort. Och det är jag glad över. Det har varit en bra vecka och nu blir det en ännu bättre helg. Efter avsked följer, som nu alla vet, återseenden och idag blev det ett kärt sådant. Helgen har inletts på bästa möjliga sätt och jag kommer förmodligen gå omkring som happy-girl-in-Nice varje sekund. Möjligen med undantag för den stund då det blir dags att säga hejdå till Benjamaan. Han gjorde sin sista skoldag med oss idag och imorgon går tåget vidare för honom. Jag bakade en Swedish Brownie Cake som en liten avskedspresent och ikväll blir det någon slags utgång. Antagligen.

Nu ska jag hänga med min besökare och ta igen veckan som gått. Man vill ju vara en god värdinna. Åh, detta kommer bli en fin helg. God helg, kära vänner och alla som jag känner. Hoppas ni är happy people!


Hela huset skakar.

Det åskar och blixtrar och jag sitter och skriver en resumé av en text. Nattplugg. Det är rätt mysigt. Men nu börjar jag bli riktigt trött så jag stänger butiken för idag. Imorgon vill jag gärna vara pigg. För imorgon blir nog en bra dag. Ja, det tror jag. Godnatt.




I-lands.

Dagens i-lands ett: Mitt msn fungerar inte. Jag förstår inte varför och jag tycker att det är lite jobbigt. Facebookchatten håller inte alls samma standard. Illa, illa.

Dagens i-lands två: Alla mina frisörvänner är jättelångt borta och jag vill verkligen ha chokladbrunt hår. Som Eva Longoria i de avsnitt av DH som visas nu. Sommarbrännan är ett minne blott och då brukar mitt hår få en mörkare nyans. Frisörer finns det var femtionde meter här, men jag vill inte gå till någon annan än någon av mina frisörvänner. Det får vara solblekt fram till jul helt enkelt.

Ja, hörni. Dessa i-landsproblem kommer man aldrig ifrån.


Tourist Tuesday.

Vissa saker bara måste man göra i en stad. De flesta städer längs Côte d'Azur har ett litet tåg som guidar turister genom gator och torg. Nice är givetvis en av dessa städer och vi har velat åka detta tåg sedan dag ett. Bara för att man måste. Idag var det äntligen dags att hoppa ombord. Denna eftermiddag blev helt enkelt Tourist Tuesday. Vissa gillade det, andra inte. Personligen prickar jag gladeligen av på saker-man-måste-göra-i-Nice-listan.

Voilà, Le Petit Train.


Menton. Som Mentos, fast med n i stället för s.

Senaste helgerna har vi skapat en liten tradition att ta Forden ut på äventyr för att uppleva Nice med omnejd. I lördags bjöd vi med vår käre vän Benjamaan och åkte till Menton, beläget strax efter det konstiga landet Monaco. Vi tre kunde enas om att Menton är vår favorit hittills. Mycket renare än Nice och skonat från hundbajs på gatorna, men ändå inte lika mycket legostadsfeeling som Monaco. En fin blandning, mélange, helt enkelt. Längs mysiga gränder och trädkantade gator gick vi och åt socca. Det spelades till och med musik ur högtalare som vi inte kunde se, så det kändes som att vi vandrade omkring i en film. Kan man annat än le åt livet sådana stunder? Knappast.

Dagens restips: Menton. Kan dock inte garantera ett soundtrack till dig och din reskamrats promenad genom stan. Det kan ha varit kopplat till Halloweenfirandet (som för övrigt ogillades starkt av den oändligt söta lilla tanten vi köpte socca av), men staden är värd ett besök ändå. Med eller utan musik.



Bläddrar vidare i boken om mig.

Sunksöndagen är över och nu börjar en ny vecka. En vecka som jag tror kommer bli en bra vecka. En vecka som känns som ett nytt kapitel. Jag skulle vilja säga att jag bläddrar vidare till kapitel tre här på franska rivieran. Det första skulle vi kunna beskriva som sommartider hej, hej i Nice. Nyhetens behag och semesterkänslor med allt vad det innebär. Helt klart ett roligt kapitel. Det andra blev väldigt präglat av den nya klassen och sen kom vanorna och internskämten. Bekvämt och faktiskt ännu bättre än kapitel nummer ett. Det kommande tredje skulle jag vilja döpa till "Fokus". Det är ett kapitel som jag ser fram emot med ganska mycket nyfikenhet. Jag tror att det kommer att bli ett bra kapitel, så länge jag håller mig fokuserad. I have a plan, Stan. My man. Sen är det bara tiden som vet hur kapitel fyra blir. Och tre också för den delen.

Det här med tiden igen. Så beroende man är av tiden. Jag är nyfiken på framtiden, men vill verkligen inget annat än att leva i nutid. Eller ja, kanske att det är okej om det går ganska snabbt fram till lördag morgon. Eller? Njae, den här veckan har sin charm också för vi har roliga saker inplanerade och det är en rätt spännande känsla att gå och längta efter något. Ta din tid, tiden. Jag har all tid i världen.


Sorgligt. Soft. Söndag.

Avsked och återseenden var det, ja. Jag lyssnar fortfarande på min käre fars ord, men vissa avsked är faktiskt lite sorgligare än andra. Denna söndag är av sådan karaktär. Inte favoritsysselsättning att säga hejdå till en favoritperson. Men det är ju bara fem dagar kvar till fredag. Så det är precis som med bästavännerna. Hejsålänge. Inte hejdå. Ja, kära värld, vad har jag gett mig in på?

Ibland är det lite mörkt och molningt, men det gör helt ärligt ingenting för när solen sen tittar fram blir man alltid extra glad. Dessutom kan ett par moln på himlen skapa en rätt fin bild. Denna söndag är som den är så det känns inte mer än rätt att göra denna söndag till en soft söndag. Choklad, soffan, True Blood. Ciao!


Finsmakare. Festligt. Fredag.

Vi har haft lite problem med vår lärare de senaste veckorna. Hon verkar inte förstå att vi stackars utlänningar konstant behöver repetera grammatik och vokabulär för att lära oss hennes modersmål. Eftersom vi är "niveau B2/C1" ska vi visst redan kunna allt. Det kan vi inte och har försökt förmedla detta. Ibland går det fram, ibland inte. För det mesta inte och då pratar vi om allt annat än själva franska språket. Tråkigt tycker en språknörd som undertecknad, men vissa ämnen är faktiskt trevliga. Senaste perioden har handlat om mat och vin och idag var det något av en stor final då vi fick uppleva en minivinprovning. "Drinking in class, the only guy with ten women" som Benjamaan valde att se det. Helt klart en trevlig upplevelse och en fin aktivitet för en fin fredag.



Traditionsenligt. Tasty. Torsdag.

Igår prickade vi av en punkt på saker-man-måste-göra-i-Nice-listan. Vi åt socca, en Nicespecialité. Socca är liksom en pannkaka, eller crêpe, baserad på kikärtsmjöl och olivolja. Den steks i en gigantisk stekpanna, serveras som den är på en tallrik och äts sedan med lite salt och peppar med hjälp av händerna (och munnen, så som man normalt äter mat). Soccan äts med fördel varm eftersom den stelnar när den blir kall. Vi åt "sur place" så våra soccor (inte att förväxla med svenskans 'sockar') var varma och väldigt goda, tyckte undertecknad. Detta kommer definitivt ätas igen. Tummen upp för denna Nicespecialité!


Mmmoooaaaow!

Morötter! Så himla gott ju. Det hade jag helt glömt bort. Idag fick jag cravings och köpte med mig ett gäng hem. Har smällt i mig två och tar nog med mig en on the go, på väg till Paddy's och fotbollskväll. Tummen upp för morötter.

Oh la la. Oändlig kärlek. Onsdag.

Idag hände något lustigt. Jag är på väg mot mitt hem. Går förbi en man som jag tittar i ögonen och ler mot. Bara för att jag är sån och gör sånt. "Mademoiselle" hör jag efter mig och ignorerar. Ett leende i min värld betyder inte att jag nödvändigtvis vill starta en konversation. Jag vill bara sprida glädje. "Mademoiselle" ropar mannen igen och jag tänker att det här kanske ändå är gången jag ska stanna och fråga vad han vill. Denna man har just öppnat en mattaffär och undrar om jag vill jobba för honom genom att dela ut reklamblad. Vi konverserar ett tag och jag säger att jag ska tänka på saken och sedan komma tillbaka.

Jag kommer hem och min älskade mami ringer mig. Det är här det riktigt lustiga börjar. Hon frågar hur jag mår, vad jag gör och så vidare. Jag berättar om denna tidigare händelse med mattkillen och hon frågar om jag har pengar. Det som följer gör sig bäst i dialogform.

- Ja, mamma, det är ingen fara.
- Bra. Du måste säga till annars, så du inte behöver börja gå på gatan.
- Va? Vad säger du?!
- Jamen jag tänkte bara så att det inte var en täckmantel det här med att dela ut reklamblad.
- Nej, kära du. Jag har inte åkt till Frankrike för att prostituera mig. Du kan vara lugn.

Min mamma är briljant. Hon säger så roliga saker ibland och har så många råd att ge inom alla tänkbara kategorier. Jag tror att hennes hjärta är bottenlöst för det verkar rymma så mycket kärlek. Om jag lyckas känna hälften så mycket kärlek som min mamma gör så kan jag skatta mig lycklig. Puss till dig äiti, jag lovar att inte börja gå på gatan.

Gatorna i Nice känns för trevliga för sådan aktivitet (fastän det förekommer i vissa kvarter).



Tidigare inlägg Nyare inlägg