Nio miljoner cyklar.
"There are nine million bicycles in Bejing
It's a fact
It's a thing we can't deny
Like the fact that I will love you till the day I die"
Ett hyllningsinlägg.
Blev resan inte som du tänkt dig?
Tidigare idag hörde jag på radion om ett par som skulle reklamera sin Thailandsresa för att de mötts av monsunregn istället för strålande sol. Det här var inget skämt och de skulle alltså kunna få sina pengar tillbaka. Helt ologiskt enligt mig. Puckat, rent ut sagt. Det kan väl aldrig någonsin vara resebolagets ansvar om vädret lever eller inte lever upp till förväntningarna?
Nyhetsnotisen fick mig i alla fall osökt att tänka på att om en månad så är vi nog i packartagen. Och jag känner mig hyfsat säker på att resan vi kommer att packa inför inte kommer att behöva reklameras. Det är ett krav, rent ut sagt. Pass, pesetas, p-piller och prit! Förmodligen kommer det bli stört kul. Bara inte Medelhavet blir ett ångestmoment, i så fall ska jag avsky honom för resten av mitt liv (om jag ändå kunde!).
Om livets resa inte blir som man tänkt sig, vem reklamerar man till då? Gud? Jesus? Fredrik R (aka Alfons pappa)? Krister på Statoil? Tell me, jag har en del synpunkter!
Nåsåjäävulskt.
En Coach på bal.
Det är nästan på pricken tre år sedan jag gick på bal. Tre år. Om jag fick spola tillbaka tiden. Göra allt igen. Balen och studenten och allt som kom därefter. Det finns en sak jag skulle göra annorlunda. Jag ångrar absolut inte att jag åkte iväg, däremot skulle jag inte ha åkt hem. Det är så lätt att fråga sig själv i efterhand varför man inte tog chansen. Varför?
Och nu sitter jag här. Tre år senare och kommer aldrig mer tillbaka. Fy fan för det. Idag orkar jag knappt andas. Och så är det. Skeppet är kvar, men jag seglar bortbortbort. Mot? Och varför?
Det som hände på morgonen.
Vad gör vi åt det då?
Massgråt och känslostorm.
Räddningspatrullen, om några, vet hur känslosamma och känsloladdade tonårstjejer kan vara. 18 uppsättningar hormoner och viljor är inte att leka med. Men idag var känslostormarna något utöver det vanliga. Förändring är på gång och det är inte alltid lätt att ta. Inte ens känslokalla och hårda Piff kunde hålla inne med tårarna. Så vi grät och grät tillsammans. Kramades och strök över håret. För det är så man gör, man tar hand om varandra.
Jag är förvirrad och vet inte alls hur det kommer att bli, eller vart jag kommer att hamna. Men jag lovar mina små älskade att göra allt i min makt för att det ska lösa sig till det bästa, för de förtjänar bara det bästa. Och jag hoppas att jag ändå hamnar i hallen. För det är ju där jag hör hemma. Med eller utan Puff.
Bästa Puff! Det finns ingen annan Räddningspatrull och kommer inte att finnas. Jag är alltid på din sida. Och särskilt sådana här gånger, när det går lite i uppförsbacke. Och du, vilka var det som tog dessa stjärnor till RM?! Inget är för stort eller svårt för Räddningspatrullen!
Krysskryss.
Kopp och fat och lilla tanten.
Och så kom jag på, när jag plockade ner kopp och fat, jag drömde om min farmor i natt. Jättejätteverkligt var det. Hon gav mig en kram och en massa farmorkrut. Sådant krut som bara hon hade. Humöret har jag fått från farmor. Den raka näsan också säger mamma. Krutet hade inte varit fel. Eller hennes magiska känsla för sömnad. Farmor för alltid och alltid hade inte heller varit fel. Jag funderar över hennes visdomsord om Medelhavsmän; "De må vara trevliga och så, men de är ju inte särskilt snygga!" Lilla tanten!
I Sverige?
Jag kommer ihåg en gång när jag var en liten flicka och skulle försöka skaffa mig verklighetsuppfattning. Skulle gissa att det var en morgon i juni. I nattlinne traskade jag omkring barfota på gräsmattan och tittade mot solen och sedan på termometern. "18 grader. Okej, då är det alltså sommar." Aderton grader? Hell no. Trettio, tack.
Du förstår inte ångesten.
Äckligt ärligt.
Hej blogg. Just nu känns det så här; Jag kvävs. Jag kräks. Jag exploderar. Mou aresis para poli. Men allt är bara kastat i någon jävla soptunna. Och jag vill sända en kram till min mamma som hela tiden frågar samma fråga och hela tiden får samma svar; "Nej, det är som vanligt." Så länge hon fortsätter fråga finns det hopp om ett annat svar. För helt ärligt så är det ingen jävla skillnad än så länge (gud, vad jag svär!). Egentligen skulle det börja dra ihop sig nu. Men här blir jag kvar. Alla ser fram emot sommaren. Inte jag. Inte alls. Bara en jävla skitsommar kommer det att bli. Jag är oresonlig som ett barn. Stopp. Äh, det här är vad vi kallar ett mindre lyckat moment. En annan dag är det helt annorlunda. Så är det. Acceptera. Men det är fan inte kul. Både bit och bryt, men det faktum att sommaren är på intåg gör bara att jag vill sova i tre månader i sträck. Hejdå blogg.
Dagens, i särklass viktigaste, tips.
Räddningspatrullen på tjänsteresa.
Men som vanligt så blev dagen så mycket bättre när jag kom till hallen (hallen, hallen, hallen, allt hon tjatar om är ju den där jävla hallen - that's right!). Räddningspatrullen var halv, men det gick strålande ändå. Snurrade runt mina brudar i vad som snart kommer vara grymma dubblar och har redan stört mycket träningsvärk i passningsarmen. Sådant gillar vi.
Och bara för att jag gillar Puff så mycket så bjuder jag här på en härlig bild på Räddningspatrullen på tjänsteresa till Finland. Vad hände? Varför är vi så fula? Nåväl. Alltid fint att ge andra en anledning att skratta. Se och njut;
Puff, du är en pärla!
Bree, where are thee?
I've lost the Bree in me! Jag börjar nästan tro det i alla fall. De senaste dagarna har jag varit väldigt OBreeig. Därför kände jag ikväll ett starkt behov av att diska, städa och laga mat i ett svep. Och denna bild publicerar jag som en påminnelse till mig själv.
Vakna då!
Jag undrar hur länge jag kan leva på minnet av en stört rolig helg. Så länge det funkar så kanske vardagen kan bli okej också. Idag går det i alla fall ganska bra. Förutom att jag är trött. Så himla trött. Påverkas man månne av jetlag när man åker fram och tillbaka till Finland så där? Mycket möjligt, för det var många tunga huvuden i hallen igår. Flinande, men något tunga.
"Hur är formen?"
"Lite skev."
Sa jag att jag badade i havet i lördags? Det gjorde jag. Minst sagt uppfriskande. Ett sådant dopp skulle vara på sin plats nu och kanske väcka hjärncellerna till liv. Behövligt.
Vi åkte till Finland igen.
Kvällningen med kraschen.
Klockan är sent på natten. Under kvällen har vi fått utmärkt service av nachotallrik och sedan dragit runt lite här och var. Utmärkt kväll som även bjöd på dans och Fridas omänskliga armbågar. Hemfärden blev en ride of death och i uppåtkurva stupade vi rätt ner i marken. Två blåslagna knän och ett hål i jeansen. Fan, vem bryr sig om ett slaget knä när byxorna gått sönder? Jag deppar, men skrattar så jag får kramp. Tur, tur, tur att vi hade partyjackan (läs: walkman på högsta volym i bröstfickan!) för att hålla stämningen på topp.
Vilken kväll! Vi tog ett enigt beslut att morgondagen kommer att starta med Grey's. Lika bra så. Knäna måste få vila och hjärnan behöver samla sig. Sömn, ja tack. Jag har vandrat likt ett vrak idag. Ända fram till kvällningen, vill säga.
Nu säger bloggredaktionen god natt. Sov gott.
Hallfolket.
Jag har simmat idag.
Det har snöat idag. Kändes malplacerat.
I 40 minuter sprattlade jag omkring i vattnet till en och samma instrumentala låt. Det gick fort, tidsmässigt inte simmässigt, och min hjärna blev liksom tom. Det enda jag tänkte, längd efter längd, var "fel pool, fel pool". Jag tror inte på någon. Alla bara ljuger. Hittar på och säger osanningar. Det är svårt att simma med strömmen när strömmen inte talar sanning.
Plask, plask.
Varmt och kallt.
Känslan.
Bilden är tagen av en fotograf från VK.
FINLAND.
RM-helgen fick bästa möjliga avslut. Mixen fick hela hallen att gunga och krigade till sig ett så välförtjänt brons. Galet roligt. Sedan bar det av på kryssning till Finland. Piff och Puff var inbjudna och det värmde våra hjärtan att veta att vi alltid är en del av Larret. Till Finland kom vi allihop och det var så sjukt kul. Hur många gånger i ditt liv har du dansat i bikini till Silverland? Två tappra själar stod för en grym Singstarshow ända tills taxin hämtade upp oss (och släppte av undertecknad mitt i en rondell).
Tack bästabästa gymnastikvänner, mina älskade tjejer och underbara Larret, för den bästa helgen på hela det här jävliga året. Jag njuter, men fasar samtidigt inför den tomhet som smyger sig på. Vad händer nu då?
Magi.
För någon som inte är insatt går det inte att förklara. Men för mig är det magi. En dröm gick i uppfyllelse idag och det kunde inte blivit på bättre sätt. Genuin glädje, grym fokus och en jävla massa laganda och krut! Jag är helt mållös och bara njuter av fantastiska bilder på näthinnan.
M a g i
Och så kör vi.
RM: EN kvar!
Tur jag har dem!
Vi ska ha så roligt och bara kötta. Och till tonerna av Baywatch. Som Coach har man makt. Yääh.
White Wine Spritzer.
Igår hände det. Igår kom vi ut från MAXI med en back fylld med läskeblask. Så länge som vi har pratat om det och planerat och önskat. Och glömt bort. Men igår var N på bettet och på balkongen står nu en röd och fin back. Det firade vi igår med riktigt poppade popcorn och varsin white wine spritzer.
RM: Två kvar.
Lyckan ler inte mot alla.
RM: Tre kvar.
Sköna böna.
RM: Fyra kvar.
Det är så man måste göra.
För fan.
My friend, my pal, my fear!
RM: Fem kvar.
När det inte riktigt stämmer.
Extremt osugen.
Har sovit som en kratta också. Av och till, till och från. Somnade alldeles för sent och livrädd efter att radion startat av sig själv och min syster skrämt upp mig med den äckligaste historien jag någonsin hört. Tack för den passningen.
Fröken Positiv ska masa sig ur sängen och förbereda sig för att ta sig igenom denna pina till dag.
Go away!
Det är det som är grejen.
Det är det som är grejen. Med vänner. De inspirerar och avleder.