Tidigare i dag, när jag putsade fönster och konstaterade att det tagit mig cirka sex månader att förstå hur fönstret ska öppnas för att kunna putsas, tänkte jag lite på om det är någon skillnad mellan ett halvår och ett halvt år. Mitt svar på min egen tanke är ja. Jag tänker att ett halvår är precis vad det är, som det är, fristående och oberoende av något annat medan ett halvt år är just hälften av ett år, det vill säga något som står i relation till något annat. Halvan i jämförelse med helan. Någon betydelseskillnad? Nja, knappt, skulle jag säga. Men det är så klart diskutabelt.

Tentatankar:

"Heja, heja, jaja, kom igen, spring, spring, jaa!! BRA! Härligt! Vilket hopp!" Vilken underbar jobbkväll med helt fantastiskt fina barn som har fattat grejen. IDROTT är grejen. Efter en timmes energikick från glada och hoppande barn hade jag själv väldigt mycket sånt där vi kallar spring i benen så jag orkade med både Aerobic Dance och Krafttag, som de kallar det på gymmä mitt.

...å det faller små löv här å där. Å i vårt glada lag har vi solen här i dag!

Det fanns en tid när söndagarna för det mesta startade med ett gäng frågor. Var? Vad? Hur? Varför? När? Vilka svaren än var så brukade den följande känslan vara söndagsångest. Kanske inte så festligt just i ögonblicket, men så här i efterhand flinar jag rätt brett. Skrattar högt till och med. Våra små, eller stora, ryggsäckar vi bär med oss genom livet innehåller så mycket som är så festligt att titta tillbaka på. Jag kan tycka att även söndagarna med söndagsångesten har sin charm.

Numera vaknar jag varje söndag och känner att det är veckans mysigaste morgon. DN är extra tjock och oavsett vad jag ska göra under dagen tar jag mig tid att läsa. Ingen söndagsångest så långt ögat kan nå. Mina söndagskvällar brukar jag dessutom avsluta med ett pass afro. Ingen ångest där heller. Bara träningsglädje. Hej söndag!

Vi är fyra syskon i min familj. Ena brodern fick ärva diverse jobbigheter så som astma och pälsallergi. Däremot jublade han högt en dag när han insåg att han är den enda som sluppit Ondskan själv - migränen. Den som vi andra fått. Särskilt jag och min syster. Varför? Vi undrar alltid, min syster och jag, varför? Den är Ond rakt igenom. Ja, så känns det ju också. Det gör ont rakt igenom hjärnan. Och ibland när vi anar att den kanske, kanske ska smyga på gör vi allt enligt boken för att undvika den. Vi sover. Vi äter bra mat. Vi undviker choklad och rödvin. Vi sätter oss ner och undviker stress. Vi håller oss i mörka rum. Vi lyssnar inte på skräniga ljud och försöker vila. Men ibland verkar det som att den bara har bestämt sig och då är det så.

I måndags hade vi en mindre kontrollerad dag på jobbet. Regnet öste ner, nordanvinden blåste och det sprang omkring vad som kändes som en miljard barn runt våra ben. Barnens mission verkade vara att överrösta varandra, alternativt tävla i vem som kunde lyssna sämst. Jag sitter på huk i denna stormvind och försöker ta djupa andetag med dessa vilddjur och prata med låg och lite hemlig röst för att få dem att komma i ett något stillsammare mode. Då springer en liten pojke på fem år fram till mig och säger "Fröken! Jag är kär i dig" varpå en annan liten pojke ropar ännu högre "Jag är också kär i dig". Mitt i allt kaos och det kalla regnet blev mitt hjärta ändå varmt för en stund. Det gav mig kraft att fortsätta "Misson: Lugna Ner Kids". Jomenvisst, så äre på jobbä vårt.

Nu är det dags för Bokmässa i Göteborg och jag skulle så gärna, gärna, gärna vara där. Tyvärr är dessa dagar fullproppade med kulturgeografiläsande, idrottsledande och orkestervärdande. Synd. Det här med böcker alltså. Det är magiskt. Och den där tanken på att skriva ner det där sommaräventyret för fem år sedan gör sig påmind nu i dagarna. Även när jag blickar framåt så hamnar jag lite där, vid böckerna, vid skrivandet. Kanske hade jag inte så fel som sextonåring ändå när jag valde att läsa en gymnasieutbildning med mediainriktning.

När jag var liten sjöng jag en gång i en kör. En kyrkokör. Jättekonstigt, eftersom min familj och kyrkan inte direkt går hand i hand, men alla andra barn sjöng i den kören så då gjorde jag också det. Vi sjöng en sång som gick "Tänk att få vara en pusselbit i Guds stora pussel..." och när jag nu tänker på visan, tänker jag att man först och främst måste pussla ihop sig själv för att kunna bli en pusselbit i, ja, vems pussel det nu är. 

Jag har för tillfället jättemånga pusselbitar, men jag vet bara inte hur de hör ihop. Ni vet som det där 1000-bitarspusslet föreställande ett skepp på ett hav mot blå himmel. Alla bitar är noga utvalda och ska vara med. Men hur ska det egentligen gå?!

Jag vet inte jag. En början kanske är att pussla ihop de nu fem år gamla sommarminnena.



Sommaräventyret 2005.

Nej, det är sanna mina ord ingen vanlig dag i dag. När jag gick till uni såg jag en gul spårvagn! Helgul. Och som om inte det vore nog för att göra en dag ovanlig så läste jag i dagens DN att allas vår Pia Hansen, guldmedaljör i Dubbeltrap i OS i Sydney 2000, fyller 45 år på lördag. Hurra!

Dagens vistelse på Handels var späckad med redovisningar om det ena och det andra. Undertecknad med gruppmedlemmar pratade om avstånd. Absolut hit och relativt dit. Om prick en vecka kommer vårt avstånd att minska från hurlångtdetnuärmellanSverigeochBrasilien till noll. Inte en minsta millimeter ska jag ge honom. Stackars människa, kan kanske tyckas, men det är sådant man får ta när man åker jättelångt bort.

Nog om det. Påminner än en gång om Pias 45-årsdag. Skicka henne en tanke och varmaste gratulationer nu på lördag. Hon är faktiskt den som gett Dubbeltrap ett ansikte. Hurra!

Den tjugonde september tvåtusentio känns det omöjligt att inte tycka och tänka lite kring demokrati-Sverige. Ni vet, när svenska fotbollslandslaget vinner en match har vi vunnit. Vid förlust har de spelat dåligt. Denna dag, den tjugonde i september år tvåtusentio, är det vi som har röstat in ett främlingsfientligt parti i vår riksdag. För det är så det är tänkt det här med demokrati. Alla har rätt att göra sin röst hörd och sen ska vi lyssna och agera utifrån det.

Demokrati är vackert, men demokrati får aldrig någonsin vara på bekostnad av människors lika värde. Därför tycker jag att det är beklagligt, väldigt beklagligt att vårt Sverige från och med i dag har ett uttalat främlingsfientligt parti i riksdagen.

Att det finns så mycket okunskap och brist på medmänsklighet i vårt, enligt rykte, så progressiva land gör mig bestört. Jag flaggar för mångfald och människors lika värde. Det hoppas jag att kommande regering också tänker göra, trots det som vi, demokrati-Sverige, har ställt till med.



En amerikan och en italienare under den svenska flaggan i Menton, Frankrike.

Jag tycker inte om den här "ja, vi måste styra upp" och så stannar det där. Men det blir ju lätt så. Tyvärr. Nu fick vi dock tillfälle att verkligen göra den där uppstyrningen, så jag satte mig på tåget och åkte till Småland för att hälsa på min vän vid Vättern och vi hade ett briljant dygn tillsammans. Vi fick jobbfika på ett jobb vi inte jobbar på, jag blev guidad runt stan, vi åt tacos och skrattade så vi grät över gymnasieminnen, vi delade med oss av dessa gymnasieminnen, vi såg Sex and... på franska, vi sprutade grapefrukt i ögonen på oss själva (i alla fall undertecknad), vi letade ramar i en och en halv timme på världens finaste allt-mellan-himmel-och-jord-affär/loppis och pratade glatt med den småländske ägaren, vi pallade äpplen, vi åt lunch i solen, vi pratade om allt och ingenting och jättemycket om Paris. Och sen satte jag mig på tåget hem igen. Typ så utnyttjar man ett dygn på bästa sätt. Det behöver inte vara i Småland. Välj landskap efter sällskap. Mitt sällskap var briljant. Merci, mon amie! 




Min vän och jag i Västerbotten.



Västergötlands landsbygd. Sverige är vackert.

Varför ska det envisas att vara så att allt är lite jobbigt i början? Varför måste det vara så trögstartat och kännas som motvind just innan? Innan vad som helst. Det är väl lite något som kommer på köpet med perfektionistfasonerna, kan jag tro. Det är tröttsamt att hela tiden anstränga sig. Heeela tiden.

I morse låg jag i sängen och funderade på om jag skulle hoppa över gympasset. Det gjorde jag inte och fastän jag inte direkt utmanade mig själv var det riktigt skönt att träna. Före-känslan före varje ny barngrupp på jobbet har varit lite "åh", men efter varje pass har vi skrattat hela bussresan hem. Och ungefär så där håller det på. "Åh" i början, men sen blir det ju ändå bra. Det här är en bra vecka!

Kanske dags att lära sig att man inte alltid behöver veta exakt vad som väntar runt hörnet. Kanske dags att förstå att det går bra att promenera iväg fast man inte är helt hundra på vart vägen tar vägen.

Jag räknar ner. Och då inte till dagen jag ska återlämna kurslitteraturen till biblioteket, utan till dagen där det är ett hjärta. Åh, kära hjärtanes så jag längtar till den dagen. I bland så mycket så jag blir helt oförmögen att göra något alls. Jag bara sitter och längtar. Det är ungefär som att jag väntar på att explodera. Längt, längt!

För några veckor sedan, när Gabriella var här, tyckte jag att det skulle vara en fin idé att baka biscotti till vår lilla te- och sconesstund. Det skulle ju vara lätt, hade jag hört. Resultatet blev katastrofalt. Ka-ta-stro-falt! I dag fick jag min revansch. Jag vågade mig på en halv sats av ett annat recept. Brr... Pling! Och så var de klara och sjukt goda. Med lite hemliga ingredienser också. Yes. Jag är Bree. Tur. Det är jobbigt att tvivla på sin identitet.

En sådan här hektisk dag skulle jag önska att världen inte var så stor. Tänk att få komma hem till en kram. Bara det. Det skulle räcka så långt. Vissa avstånd förkortas aldrig, oberoende av otaliga teknikutvecklingar. Så är det bara. Kramar gör sig bäst på rikt.

Jag provar något nytt. Jag försöker gå och lägga mig med papper i högar på skrivbordet, en filt i oordning på soffan, lite disk som inte är diskad. Det ska tydligen vara befriande att bryta sådana mönster som av andra kallas tvångsmässiga. Men jag vet inte jag. Det känns mest bara rörigt.

Jaa... God natt då.



/Bree

Räknas Afro som en sport? I så fall är det den bästa sporten, efter gymnastik så klart. För det vet ju alla, att det finns inget som slår gymnastik! Jag är nytränad, extremt svettig och känner mig lite afrikansk. Det är en lycklig känsla. Nu ska jag duscha av mig svetten, men inte den afrikanska känslan, och sedan inte se Duellen på SVT, utan Mamma Mia på TV3. Finfint!

På vägen hem från Afrikadansen luktade det Italien. Alltså, jag vet inte hur jag ska förklara. Men lite så där trädigt. Italien, helt enkelt. Mi manchi, Italia.

Hej söndag! DN är extra tjock och Nyhetsmorgon extra långt (väl?). Jag ska iväg på ett möte och planera kommande jobbveckor. Jobb. Det är knappt så att det är ett jobb. I alla fall inte ett jobbigt jobb. Snarare ett underbart jobb! Kombinationen barn och idrott måste vara en av de mest briljanta. Om några veckor står det gymnastik på schemat och dit längtar jag så jag nästan spricker. Älskade gymnastik, du fattas mig mer än något annat tror jag. 

Trevlig söndag på er!

NU, ja prick nu, hittar jag det mastersprogram som jag tror att jag faktiskt vill läsa. NU! Tre veckor in på terminen. Åh. Vad göra? Gå och vänta ett år till och söka då? Hoppa av pågående kurser och försöka nästla sig in nu? Och är det ens här jag ska läsa? Ämnet finns ju världen över. Ska jag över till världen? Vart i världen? Hjälp! Jag hoppas på snabbt svar från studievägledaren jag just mailade. Så typiskt mig att vilja göra något nu, nu, precis NU när jag väl kommer på det.

Jag tror att jag har funderat klart. Nu vill jag bara iväg!

Hög på träningsendorfiner och kärlek. Tack till tekniken som krymper världen för oss två, för just nu är den väldigt stor. Varför säger man förresten "på andra sidan jorden"? Jorden är väl rund, ett klot? Har ett klot sidor? Fysiker, hallå? Jag vet inte, jag säger bara som alla andra. Men förutom just det är jag ganska bra på att gå min egen väg. Den går runt jorden och tillbaka och hit och sen dit och runt, runt i cirklar. Något beroende av tekniken, men alla är vi väl ändå beroende av något.

puss.

Nu vill jag jubla för mitt gym, Fysiken, och dess allmänna existens. Jubel! Vad skulle man göra i livet utan träning? Vad gör människor som inte tränar? Helt ärligt, jag förstår det inte. Jag behöver träning för att livet ska fungera. Och särskilt nu i katastrofläget efter en alldeles för god sommar. Damage control, inledd. Jag har förlikat mig vid tanken att IKSU ligger cirka 110 mil ifrån mig, men Fysiken kan gott förtjäna platsen som världens näst bästa gym. Jubel till det!

Vi firar med ett glädjehopp. Och en bikinibild på mig själv. Alltså, helt fasansfullt egentligen. Men den passar liksom bara in så bra. Och dessutom har jag ju gått runt i världen och visat mig i bikini för tusentals människor redan, så jag bjuder. Hoppla! Jubel för träning och gymmet!

I går ringde min bästis. Vi skvallrade ungefär en timme. Det var minst sagt trevligt.

Jag vaknade med, eller kanske av jag vet inte, en migränattack. Jag hetsade upp ur sängen, in i badrummet, rev ner det ena och det andra ur hyllan och fick i mig två Eeze. Sen slog jag på min TV-apparat, tog täcke och kudde till soffan och såg/sov på Nyhetsmorgon i några timmar. När "Biggest Looser" började kände jag lycka i kroppen över att huvudvärken faktiskt var borta och apparaten slog jag genast av för att slippa ett återfall.

Jag bakade scones och pressade kaffe. Åt och drack. Och nu ligger jag som mest på soffan och lusläser DN. Att läsa DN är i dessa tider lika med att läsa om det stundande valet. Jag läser och läser och läser. Men ändå vet jag inte alls vad jag ska rösta på. I jämförelse med många andra länder i världen kommer Sverige ändå vara likadant, oavsett om det blir blått eller rött. Nåja, jag har en vecka till på mig.

Ungefär så här ser en lördag ut. Det är underbart. Snart ska jag iväg på ett träningspass och eftermiddagen har jag tänkt ägna åt lite kulturgeografistudier. Apropå studier, i går var jag på en föreläsning rörande genus som var den första genusföreläsning i livet som jag faktiskt tyckte var bra. Cred till föreläsaren.

Hoho?

Ni vet, ibland har man bara inte lust. Ibland känns det helt enkelt (fast svårt) helt hopplöst och omöjligt. Och just då är det ofta precis så. Hopplöst och omöjligt. Då är min teknik att bara vänta ut det hela. Skrika lite i en kudde. Och så reder det sig. Åt något slags håll. För det är så livet funkar.

Och livet funkar. Jorå! Även de mindre bra besluten är ju ändå beslut man tagit och får ta konsekvenserna av. Och varför inte göra allt till något bra när man ändå är där man är (alltså här, för där är ju där man inte är)? Och om man vill vara någon annan stans pågår just nu en utställning på Världskulturmuséet där man kan resa iväg och lägga sig på en sandstrand (se bild nedan).

Västkusten. Jag vet inte vad jag ska tycka om dig. Du är ju ganska fin ibland. Du är ibland jättebra till och med. Men det här med kärlek är något oförklarligt. Och jag är ledsen, jag är inte kär i dig. Så var det sagt. Men jag vill ändå gärna att vi är vänner. Kan vi vara det?