Idag hade jag samma känsla i kroppen som när jag började skolan när jag var sju år gammal. Steg upp i god tid, packade väskan och gick med lite nervösa steg till skolan, som visst inte låg mer än tre minuter hemifrån. Underbart. Började det hela med att på lite trevande franska hälsa på rektorn och fick sedan göra ett litet test. Även muntligt. Lite läskigt, kan tyckas, men ändå bara för att bli indelad i rätt grupp. Och det blev jag. Bra grupp. Bra lärare. Bra känsla. Jättebra känsla. Och jag är peppad på att lära mig detta omöjliga språk nu. Efter skolan fick vi en liten guidad tur runt gamla stan och sen blev det en eftermiddag på playan. Inte helt fel.

Har sedan promenerat runt i våra kvarter och lyckats hitta ett gym, men det vågade vi inte utforska mer än att bara kika in i. Det vi däremot vågade prova på var spisen och lagade lägenhetens första måltid, enchiladas. Sen har vi som mest nördat oss vid våra datorer och gjort lite läxor. Eller, jaa, jag har faktiskt inte gjort mina än. Är vi förvånade? Nej.

För den intresserade har jag även skaffat mig ett franskt telefonnummer och eftersom jag bara har med mig en telefon är det det som gäller nu. Hör av dig om du vill ha numret, vetja! Och förresten, vem är den anonyme läsaren som undrar om det är okej att följa bloggen? Hör av dig så jag vet vad jag ska svara på frågan.

Så här ser Nice ut kvällstid. Dumt? Nej. Inte dumt.

We'll be waiting for you. Det är den stora bruna där.

Alive and kicking. Framme i Frankrike och den nya hemadressen är Nice. För mer exakt hemadress, kontakta bloggredaktionen, som för övrigt gärna tar emot post. Lägenheten är stor och ljus och på det stora hela rätt fräsch. Däremot saknar vi AC. Halvkul. Men det ska nog gå bra ändå. Tur vi har trådlöst internet i alla fall. Viktigt.

Efter ett ganska intensivt uppackande så ska jag nog bege mig ut på stadens gator och torg. Köpa mig en karta och utforska området. Det här är spänning. Nice is nice, so far. Tänkte bara meddela världen att jag lever. Och här ska jag nog leva rätt bra också. Salut!

Jag har sprungit som en tok på löpband, lyft lite skrot, mjukat den stackars stela kroppen och tagit en varm dusch. Sett nyheter på franska, för att förbereda mig inför vad som komma skall. Njutit av en förträffligt god öl och läst några sidor i boken jag fick av mina kära vänner. Den här hotellidén känns helt enkelt briljant om än väldigt oekonomisk. Jag tror att en sån här uppladdning var precis vad som behövdes. Känna lugnet. Bara vara jag. Inte vara hemma. Vara på väg.

Jag blir väckt tidigt imorgon och när man i vanliga fall vaknar en söndag morgon entrar jag fransk mark. Oui, c'est vrai. Jag känner mig lite ängslig och ganska liten i världen, men ändå så helt galet peppad. Ojoj vad det verkligen är det här jag vill göra nu. Precis på pricken. Lycka!

Eftersom det är lite oklart när jag och min dator lyckas hitta en internetanslutning nästa gång önskar vi världen en god natts sömn och lycka till, till oss. Bloggen bloggas när tillfälle ges. Förhoppningsvis och säkerligen inom en ganska snar framtid. Bonne nuit. 

Okej, då har vi landat på Arlanda. Det var ju inga problem. Däremot har jag redan hunnit bli irriterad på Norwegian som kallar sig lågprisbolag men uppenbarligen inte är det. Dessutom verkar inte kunden stå i fokus hos dem och deras arbetare måste vara klena. Givetvis kunde jag inte bli arg på den stackars kvinnan i infodisken, även om hennes attityd ändå störde mig lite, så jag blev bara lite allmänt arg. Traskade med bestämda steg bort mot bagagebandet och bad om att få väga min väska. Den vägde prick så mycket som en Norwegianarbetare orkar bära. Förhoppningsvis går den inte upp i vikt till imorgon.

Irri, irri, irri. Men när jag möttes av en väldigt vänlig kvinna i incheckningsdisken på hotellet som jag slagit på stort med vände mitt humör. Hon var vänlig och helt rätt för sitt jobb. Här finns ett gym och en relaxavdelning. Gissa om jag tänker utnyttja det ikväll. Men först ska jag in till stan och träffa kära Lainen. Underbart. Förutom den där tunga väskan gillar jag att vara på resande fot.

Oj, oj! Nu finns det knappt någon hejd på peppen. Jag känner mig speedad. Har fortfarande inte lagt ner allt i väskan. Tänk om den inte går att stänga? Ja, det återstår att se. Nu är det dags att åka ut och se världen. Kanske hitta en plats lika vacker som Dubrovnik? Jag bildgooglade mina nya kvarter igår och det gav knappast mindre pepp. Testa själv att söka på Vieux Nice och du kommer förstå.

Jag kan inte riktigt förstå att det är dags att börja äventyret. Fast, passopp! Jag åker ju faktiskt bara ner till Stockholm idag. Och där ska jag träffa Lainen. Så himla trevligt. Trevligt, trevligt. Nu måste det sista packas och sånt där. So long!

Jag packar för fullt och det är inte lätt ska ni veta. Särskilt inte för en person med oerhörd beslutsångest som avskyr att packa. Ja, ni kan ju räkna ut vad den kombon leder till. Jag har ställts inför både ett och två dilemman. Ska, exempelvis, den ljusblå morgonrocken från 70-talet få följa med eller inte? I slutändan blev det inte. Det mesta i klädväg är nerpackat. Nu är det bara sånt där som tar oväntat mycket plats. Tur att jag har mer än en liten ryggsäck att trycka ner allt i.

Nej, nej. Gud nej. Det är inte hejdå. Det är aldrig hejdå. Inte med en bästis.



Dagen av skratt. På riktigt. Vi gjorde inget annat än att ligga i sängen och skratta hela dagen.

Hemmets trygga vrå. Vart är det? Snart på en gata, vars namn jag har glömt bort, mitt i Nice. Fyrtiotvå kvadratmeter har jag blivit tilldelad. Dessa ska jag dela med en svensk student. Vem denna svenska student är vet jag ej. Men det är inte den roomie jag haft i drygt två och ett halvt års tid.

Igår var jag och kollade in min ex-roomies nya lägga. Den var fin och det känns bra och tryggt att lämna henne där. Men väldigt märkligt. Där ska hon bo. Men inte jag. Och nu vet man aldrig när vi ens kommer att bo i samma stad igen. Tråkigt, tycker jag. Men som Frippe noga påpekade, det är "vi ses" och inte "hejdå". Ja, självklart är det så. För min ex-roomie kommer ändå alltid att vara den som bokstavligt talat sopade upp spillrorna och glassplittret den där hemska, hemska marsdagen förra året. Tack för det och för alla hemmagjorda cheeseburgare och spispoppade popcorn (höhö)!
 
Ett nytt rum väntar. Come and knock on my door. I'll be waiting for you!

Borde jag kanske börja packa? Jag har inte lagt ner en endaste liten pryl i den jättestora väskan. Äh. Snart. Nu ska jag duscha. Lunch med vänner väntar och sedan ska jag köpa en kamera.

Den tjugotredje födelsedagen blev till natten mot början på det tjugofjärde året. Dagen har varit väldigt fin och avslutades för ungefär en timme sedan ute på verandan med Mallan. Både det ena och det andra hann vi gå igenom. Sånt behövs ibland.

Och jag låter tankarna vandra vidare. Det är märkligt det här med födelsedagar. Sådant som annars ligger lite under mattan eller kanske står långt borta i någon städskrubb kommer liksom fram. Det behöver inte vara dåliga saker. Nej, inte alls. Från olika hörn kommer det små hälsningar som alla värmer hjärtat. Och ibland kommer det små hälsningar som bara gör en helt, totalt och fullständigt mållös. Vad säga? Ett tack räcker inte ens halvvägs alla gånger.

Ibland är ord så mycket mer än bara ord och det är nog inte riktigt någon annan än de människor som orden omfattar som kan förstå dess innebörd. Ord kan vara vackra, rörande, känslomässiga, rätt, fel. Och ibland allt på en och samma gång. Och sådant här kan så lätt komma fram på en födelsedag. Varför? Det kan man fråga sig. Kan det vara för att födelsedagen ju är självaste dagen då man hyllar livet? Och livet är precis så. Vackert, rörande, känslomässigt, rätt, fel. Och ibland allt på en och samma gång. Jag vet inte, jag. Jag bara spekulerar.

Att spekulera kring framtiden är för mig helt och fullt omöjligt. Jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mig hur den tjugofjärde födelsedagen skulle kunna se ut. Men ett vet jag. Det tjugofjärde året kommer bli det mest spännande hittills. Inget kommer att vara sig likt och inget kommer att vara som förr. På gott och ont. Som vissa hört mig säga mer än andra, så ordnar det sig alltid. Och nu är det dags att tro på det själv också. För jag vet ju att det är så, det ordnar sig alltid.

Hur kan man vara arg på någon som ändå kommer ihåg ens födelsedag? Ja, lite svårt blir det ju. Man vill ju inte vara oartig och det är klart att tanken värmer. Fast i grund och botten är jag ändå arg. I alla fall besviken.

Efter en lång springtur och långt övervägande med mig själv bestämde jag mig igår för att fortsätta köra på det koncept jag jobbat efter i cirka ett och ett halvt års tid. Varför sluta med något som uppenbarligen funkar? Dessutom ska man inte somna med en dålig känsla dagen innan födelsedag, så det var bara att bestämma sig för att vända på det hela. Och jag somnade nöjd. För det bestämde jag mig för. Sneglade lite på min älskade tatuering och kom ihåg varför jag gjorde den. Just det.

Vaknade med ett leende på läpparna då kära mor och kära far kom och väckte mig med två små pärlor i släptåg. De sjöng och gav mig en jättestor present. Den ska rymma 120 liter av mitt liv. Och den var inslagen i rosa papper. Fantastiskt. Efter lite mer presentöppning blev det frukost och lekparksturné. Bara för att man fyller tjugotre betyder inte det att man inte vill leka på sin födelsedag. Grattis till mig. Tack.

Jättestor present. Jättenyvaken människa. Tjugotre år gammal.

Okej. Den förvirrade hjärnan satte igång något utav en panikångest. Nu är det ju faktiskt verkligen nära avresa. Jag ska åka härifrån. Och jag ska inte bara åka härifrån och vara borta fram till jul. Det här är början på hejdå, good bye till min hemstad. På obestämd tid. Hjälp.

Pratade med min personliga telefonterapeut idag och hon lyckades få mig lite lugn i alla fall. Hon är bra hon. Vi bollar bra, kan man säga. Om vi ändå hade bott i samma stad. Tur vi har våra telefoner. Hon tyckte det var positivt att jag för första gången på länge kunde erkänna mig helt golvad bara så där helt galet otippat. Och sen lät hon mig äta upp mina egna ord. Typiskt. Om man ändå skulle kunna leva som man lärde. Nog om det.

Pinsamt nog har jag träningsvärk i asset efter gårdagens passningsinsats. Måste helt enkelt ut på en löptur nu då. Det brukar ju även funka för att skingra tankarna lite. För oj, de är många. Flytt, flytt, flytt. Det är på rikt. Inte hittepå. Och min timing, på alla sätt och vis, kunde ju bara inte vara sämre. KUL!

Ladda ur. Ladda om. Peppa upp!

"Under den här veckan blev Laila övertygad om att av alla vedermödor som en människa kunde drabbas av så var det plågsammaste av allt något så enkelt som att vänta."

Så skriver Khaled Hosseini.

Jag hade helt enkelt en riktigt, riktigt bra kväll igår. Och receptet var riktigt, riktigt enkelt. Lite mat, lite vin och två fantastiska vänner, Sehlin och Berggren. Husets inglasade var platsen och livets viktiga var temat. Ja, så mycket mer behöver inte sägas. Det var en mycket bra kväll. En riktig tjejkväll.

Idag har jag varit och passat lite gymnaster på deras uppvisning och fy fan vad kul det var. Det är ju en helt magisk känsla att stå där på mattan och plocka ner dem. Särskilt när det kör bra. Och jag måste ändå säga att de körde bra med tanke på förutsättningarna. Kul, kul. Jag hoppas av hela mitt hjärta att de ska fortsätta utvecklas i det tempot. Det är tråkigt att slösa bort talang.

Annars har jag mest suttit och lyssnat på klockan idag. Försökt låta mig distraheras av tickandet för att inte spränga hjärnan som tickat på med diverse funderingar. Snart samling hos Eriksson. Det blir något slags tjejhäng där också. Sista på ett tag? Mycket möjligt.

Nu är det helg. Sista riktiga helgen i Sverige. Och det är en riktigt, riktigt bra helg. Smygstartade den fina helgkänslan med att promenera runt hela byn med en kär vän som jag inte umgåtts med på ett år. Det kändes trevligt att ses igen. Precis som vanligt. Som det ska vara. Det är lyxigt att ha en vän som är så fin som han.

Sen fortsatte äventyret med att sluta upp med delar av Finska Armén. Lite samkväm hemma hos Puff där det drömdes hejvilt om en gymnastikskola. Vackra tanke. Det är så briljant så man kan knappt förstå. Vi skulle helt klart erbjuda den mest attraktiva utbildningen i skärgården för kompetens har vi ju inom alla möjliga områden. Fint alltså. När timmen var inne tog vi oss ut och dansade lite. Mötte upp vår kära in-your-face-mästare och dansade som vanligt upp i folks ansikten. En okänd skinnjacka fick erfara att Piff och Puff kommer i tvåpack. Och då menar vi tvåpack, inte trepack! Och så somnade vi sedan när klockan var läggdags, Piff och Puff i en dubbelsäng. Mysigt. På morgonkvisten hann vi gå igenom kvällen och diverse annat och se vacker dans på TV. Underbart sätt att starta en lördag på.

Efter att ha tagit igen mig lite grann framför ännu mer danstv mötte jag upp MallanR för en promenad. Också det väldigt trevligt. Och jag tänker att jag är så glad att jag har min kära gympafamilj. Vad skulle vi göra utan varandra? I vått och torrt har vi krigat oss fram genom livets svårigheter. Blod, svett och tårar är nästan en underdrift. Det är fint. Och det bästa av allt är att regeln är en gång med, alltid med. Jag gillare. Det är så mycket kärlek.



Mars 2009. Finska Armén still has it, spaggen.

En gång hade jag en sambo. Det var trevligt. Men när vi nu flyttat ifrån varandra, vad är vi då? Vi är i alla fall vänner på Facebook och tur är väl det! Hur skulle man annars ha koll på allt som händer och sker? Vad gäller den här ex-sambons vanliga tur så verkar inget ha förändrats. Det är jag glad för in i själen denna gång. Congrats! Vi ses på söndag, då skvallras det vidare.

Igår när jag skulle sova upptäckte jag att jag inte var ensam i rummet. En stor fluga flög omkring som om den vore skogstokig och var bara allmänt en fluga. Detta skulle inte bli kul, tänkte jag, och gjorde mig redo för flugjakt. Plockade upp en gammal tidning och var redo att springa runt, det brukar ju bli så. Men flugan måste varit trött av allt flygande och flugande för jag fick honom på första slaget. Och som om inte det vore nog, så i självaste dödsstöten studsar det lille flygfät rakt ner i papperskorgen. Hur ofta i livet händer sådant?!

Kan ha varit veckans bedrift. Helt klart one in a million, som Bosson skulle ha sjunigt med sin falsettstämma. Jag somnade i ett lyckorus.

Jag har en sån där äcklig känsla av en begynnande förkylning i kroppen. Typ som alla andra redan har haft eller har. Ni vet hur det känns, så jag går inte in på det närmare. Trots denna känsla spritter det i benen på mig och jag är så där glad-utan-anledning som man kan vara ibland. Utan anledning. Kanske. Näe, jag vet inte. Det är ju trevligt med ett fint humör i alla fall.

Blev inbjuden att fira en födelsedag ikväll men det känns lite dumdristigt med tanke på ovan nämnda kroppskänsla. Klok som jag är (det händer då och då) beslutade jag mig för att tacka nej. Jag har hyrt ett franskt drama och tänkte bädda ner mig i soffan. Myskväll. Bril-jant.

Ja, precis så sa jag förra fredagen när jag skulle svara på hur gamla jag och mina vänner var. Fast jag är inte 20. Jag är ju snart 23. När jag sa det till Frippe tyckte hon att jag tog i lite väl, men hallå, jag är faktiskt snart 23. Om sex små dagar. Jag vet inte riktigt hur jag ska fira min födelsedag i år. Jag gillar ju det här med födelsedagar, men i år kanske jag bara ska vara med mig själv. Dunno? Jag ska i alla fall baka en tårta, för det är obligatoriskt. Och så hoppas jag på att jag får en present för det tycker jag att man ska få när man fyller år. Tänk, man har klarat sig igenom ytterligare ett år i detta farliga liv. Jag har önskat mig en jättestor grej som ska rymma 120 liter av mitt liv. Faktum är att jag redan burit hem den själv, så själva överraskningen blir väl att se hur min mamma lyckats slå in detta sjabrak.

För övrigt, bara för att, så önskar jag mig det nördigaste av alla språknördigheter, Le Petit Robert. Franskans alla ord på tre kilo papper. Varför vill man ha det? Ja, säg det. En engelsk grammatikbok skulle jag också bli glad över. Kanske en bok med engelska synonymer och antonymer. En extern hårddisk. Ett jetplan. En systemkamera. Hörnet, mitt hörn, på Mias Lustgård. Ett häftigt verktyg till min verktygslåda. Den gigantiska båten Sea Force One (den ska jag berätta om en vacker dag). Springskor. Jättemycket blommor, gärna rosor, helst rosa. Och så fred på jorden så klart. Det ska man nog aldrig sluta önska. Någon gång måste ju någon få det i present och tänk vad glada alla kommer att bli då.

Äh, jag vet inte. Så länge jag själv kommer ihåg att jag fyller 23 så räcker det gott och väl med bara det. Kanske ett glas skumpa också. Fast det tycker jag egentligen inte ens om.

För det första, världsrekord. Och då snackar vi inte friidrotts-EM, vi snackar personligt. Jag har varit ute och sprungit i fyrtiofem, nästan femtio, minuter i sträck. Det är nog första gången i livet jag springer så länge bara sådär i lugnt och sansat tempo. Skönt var det. Jätteskönt. Jag kände mig lite som Forrest.

För det andra. När jag skulle ut och springa sa min pappa till mig: "Okej, spring försiktigt. Spring inte omkull!" Jag vet inte jag, men var inte det lite märkligt? Varför skulle jag springa omkull? Jag är faktiskt gymnast (en gång alltid, you know). Då har man balans.

Appropå gymnastik. You gotta love Psycho-TT.

"There's only two types of guys out there
Ones that can hang with me, and ones that are scared"

Så säger hon, Britney. Jag säger att gränsen snarare går vid idiot och icke-idiot. Antingen är han något att ha, eller så är han inte det. Det där med mellanting tror jag inte riktigt på. Inte Britney heller. Britney går för övrigt varm på Spotify för tillfället. Ja, det är sanning. Albumet Circus tilltalar många olika sinnesstämningar. Har du hört Out From Under? You gotta like. För övrigt gillar jag folk som slår ur underläge.

Jag har slutat undra vad jag håller på med, för det finns inget svar. Förr kunde jag säga att det inte var likt mig, men nu är det ju bara ren och skär lögn. När man hinner tänka "typiskt mig" både en och två gånger förstår man ju att det är mer av en vana än en engångsföreteelse. Jag tror den nya tiden kom för att stanna och nu är jag rädd att jag aldrig kommer ta mig ur den. Det är lätt att vänja sig med stora rum att ta ut svängarna i.



Hur länge och hur mycket kan man tänka på en person utan att det blir skadligt för hjärnan och man tappar hjärnceller och annat viktigt som man lärt sig i livet?

Räddningspatrullen hade en riktigt fin kväll igår. Mycket god mat och en sjukt rolig film. Vi skrattade nästan konstant. Heja Sommaren med Göran. Faktiskt. Veckans filmtips. Sedan började vi så smått planera att umgås till helgen och det hela slutade så klart med att vi bjöd in hela TT till en Finlandskryssning med singstar och dancefloor. Är vi förvånade? Nej. Men i TT får man göra som man vill! Kom ihåg det.

Imorse klev jag upp så tidigt som nollsjutrettio. Faktiskt ganska fantastiskt. Bakade scones till frukost och drog sedan iväg till uni. Det kändes riktigt trevligt att traska in där och jag är sugen på att sätta mig i skolbänken igen. Men passopp! Det blir ju så klart i Nice och inte i Umeå. Yesyesyes!

Åt lunch med bästavänner och vi hann väl skvallra av oss det värsta innan Andersson skulle tillbaka på jobb. Jag fördrev nästan en timme efter lunchen genom att gå omkring och titta på böcker. Jag älskar att titta på böcker. Det är något rofyllt och magiskt över en bokhandel.

För att fortsätta på morgonkvistens duktiga tema åkte jag hem och städade ur Forden ordentligt och putsade sedan köksfönstrena. Nu kan jag inte dra mig längre för att snöra på springskorna, men jag är livlivrädd att jag ska träffa en björn i skogen! På rikt. Någon hade sett en häromdagen. Tror jag. Kanske blir turen ut till hamnen.

En dålig natt med dålig sömn gör ju att dagen känns lite märklig. Gick på en promenad med min mamma, men mina ben orkade knappt bära mig. Brände lite potatisbullar till lunch och sen kändes det hela i alla fall lite bättre. Efter det har jag utfört diverse Bree-sysslor och ikväll ska Räddninspatrullen ut på upptåg. Fantastiskt bra! Middag och bio med bästa Puff går inte av för hackor, inte. Ååå... myskväll!

...säg vad skulle du önska dig då?

Igår ringde min bäschtisch och föreslog en cykeltur här i vår kära lilla hemby. Vilken genialisk idé. Både det här med att cykla och att ha en bäschtisch. Vi brukar undra om folk from the past som ser oss tillsammans undrar när vi ska klippa navelsträngen. Det står inte med i vår planering.

En sommar jobbade vi på Cypern. Då var vi med varandra varje dag, tjugofyra timmar om dygnet, hela sommaren. Vårt livsmotto den sommaren var att äta minst en glass om dagen i vår Apartment of Fun. Det var lite sorgligt när det var dags för den sista Magnum Mandel och den sista Magnum Double Chocolate. Men vi tog oss igenom det också. Som så mycket annat.

En bil eller två och pengar som gräs? En resa högt upp i det blå?
Nej, bäst utav allt är att ha en vän som håller att lita på.

Jag har isolerat mig från omvärlden under ganska många dagar nu. Både bra och dåligt. Kanske. Kan vara någon slags försvarsmekanism för att komma undan den där känslan av saknad när jag ska flytta härifrån. Kan vara. Ute på ön är aktiviteterna något begränsade. Det ges mycket tid till att tänka. Och ju mer jag tänker, desto mer stör jag mig. Man hinner tänka om den där personen verkligen sa så den där gången för någon vecka sedan. Beter sig den där människan alltid på det där sättet utan att jag tänkt på det? Och så hinner man gnaga och älta ett par gånger om och om. Sjukt onödigt, eftersom man varken kan konfrontera eller ändra. Man kan ju inte ringa någon och bara fråga "Hej, är du alltid en idiot?".

Hur som helst. Nu är det helg och dags att byta öliv mot nattliv. Tydligen. Personalfest ikväll och någon slags TT-festfastmedpojkvänner imorn. Jag vet i skrivandets stund inte riktigt vad det ska vara bra för. Folk. Umgänge. Hmm. Jag hade hellre suttit i bastun på Ål med en Staro i handen. Ja. Töör är vad man blir när man isolerar sig och inser att omvärlden är full av människor vars sinnen och handlingar ibland verkar vara helt efterblivna.

Ooo. Dags att tagga till. Hittepåle och säg skål vetja!

Igår när jag skulle sova slog det mig. Jag sover ensam i två sängar med två filtar, tre täcken och sex kuddar. What's that all about? Ja, det kan man faktiskt undra. Gott sover jag i alla fall. Djupare än det djupaste hööl, för varje morgon jag vaknar är jag så trött så jag tror knappt att jag lever. Det är märkligt. Är ju knappast hårda dagar, dessa dagar.

Vi gjorde som guideboken sa åt oss, köpte hem lavendel från Hvar. Det doftar fantastiskt gott.

Ikväll sprang jag i det bekanta elljusspåret här ute i skärgården. Det var minsann länge sedan. Sist måste ha varit ungefär någon gång på den tiden då jag och Marre pumpade femtio i mitt kök (för visst var det i mitt kök? jo, jag tror det. biffigt. vackert minne). Det var skönt att springa på elljusspårunderlag. Och det här med löpning då. Detta är en aktivitet som jag har en hatkärlek till. Det är ju förbannat jobbigt vissa gånger då benen känns som bly och luftstrupen omöjligt kan vara större än ett sugrör i modell den man får med till en festis. Men ibland går det lättare och då är det ju himla trevligt.

Ikväll var en springtur av det trevligare slaget. Då har man tid att fundera på saker, annat än att tro att man ska dö för att ansträngningen är olidlig. Ikväll funderade jag på att jag skäms lite grann för att jag fortfarande inte har köpt nya springskor. Jag vågar inte ens nämna det för min syster. Hon var på mig för flera månader sedan. Och då var det, enligt henne, redan flera år för sent. Sedan flög det in en fluga i vardera öga på mig och då funderade jag på det ganska länge. Kom väl fram till att det måste vara det näst mest irriterande som kan hända under en löptur. Efter skoskav. Solklar etta.

Förutom att fundera så var jag konstant orolig att jag skulle möta en björn. Det händer inte, säger min mamma, men jag vet att det minsann stryker omkring sådana bestar här lite nu och då. Den dagen vi möts kommer jag nog hoppa högt och springa fort. Jag är livrädd för djur. Alla sorter. Och särskilt de stora.

Ni anar inte vilken grym kapten jag blivit senaste veckan. Skeppohoj! Fast det är bara något mindre båtar än denna som jag klarar av att manövrera. Fråga Pärlan om du vill veta exakt storlek och antal hästkrafter. Han vet.

Jag är på ön. Och jag lever. Chefen har sagt att vi ska plocka två liter blåbär var idag. Så det är väl bara att sätta igång. Kanske ska passa på nu medan solen är framme. När man kan bestämma timingen själv är det ju lika bra att göra den bra. Annars är timing och jag inte något som går hand i hand. Vilket skämt.

Hej blåbär!

Sitter ute på Ål och tar mig tid för lite filosofi och funderationer. Men jag vet inte riktigt om jag kommer någon vart och jag undrar om jag har glömt hur man funderar. Om på pricken tre veckor sitter eller står eller ligger jag i en lägenhet i Nice. Har kanske packat skolväskan inför skolstart. Är säkert helt speedad och oförstående om vad som pågår. Kan inte påstå att jag i denna dag förstår särskilt mycket av vad som ska hända och ske. Det kommer diverse brev till mig som talar om att Nice har en medeltemperatur på 25-30 grader under sommaren, att jag ska bo i en delad lägenhet mitt i stan, att jag kommer göra ett litet prov första dagen och bara rent allmänt att Nice är en fantastisk stad. Jag gillar dessa brev. Men det hela är ändå helt ogreppbart. På ett bra sätt.

För att hoppa från framtid till idagtid. Jag kunde inte hålla mig borta från kvällens ledarmöte. Nog hade jag kunnat leverera alla grejer en annan gång, men jag ville ändå se alla. Och höra hur det blir. Och det gör ont i hjärtat när jag hör hur det blir. Eller inte blir. Och visst är det surrealistiskt att sitta och höra någon annan rabbla delar av ens eget liv, ens egen vardag och "jag har inte tid". Vad tänkte jag på egentligen? Hade jag tid? Hade jag ork? Svaret på den frågan låter vi vara osagt, men jag konstaterade för mig själv att jag måste ha varit galen. Eller bara helt, helt förälskad. För kärleken är blind, sägs det visst. Jag har även hört att kärleken till ens barn är något utöver det vanliga. Stämmer.

Jag kan inte riktigt prata om det eller tänka på det. Det skulle nog bara sätta igång tårarna. Jag vill bara tro att vi satte en fin punkt i våras och att barnen kommer tänka på sin mamma då och då och förstå hur mycket hon tycker om dem. Det här ämnet kan ta hur mycket tid och plats som helst, men det är precis vad en mamma har i sitt hjärta. Och visst är det fint att hjärtat sitter på samma plats vare sig man är i Nice eller på hallen. Jag tror det är en bra sak ändå. Försöker i alla fall intala mig det.

Jo, nog kan jag fortfarande filosofera och fundera ändå. Men nu lägger vi locket på för ikväll och går ner till bastun. Den potentiellt bästa stunden på dygnet. Heppåre.

Idag fyller hon år. Grattis till henne! Vi firar henne med middag och nattliv.

God morgon, världen! Jag har segstartat dagen lite lätt med frukost ute på verandan. Sportmacka och kaffe, jatack. Lite lokaltidning på det också. Solen skiner och det är jag glad över. Ska ta en liten springtur ut mot hamnen och sedan följa med motti ut på Ål. Dags att dyka ner i alla papper inför resan. Ojoj, det känns spännande. Min första franska vän har redan erbjudit mig ett besök samt hjälp med diverse frågor. Jag undrar om jag ska ta med en påse kanelbullar till honom?

Hej, världen! Jag gillar dig. Både Split och Ålis. Och säkerligen Nice också.

Personligen föredrar jag ICA, men här i skärgården är det Konsum som dominerar. Köppra, även kallat. Konna går också bra. Krotatiens (japp) invånare, krotaterna (you heard me), gillar också Konna. Fast med Z. Konzum. Nördig och filosofisk som jag är vandrade mina tankar iväg och försökte hitta ett samband till att en mataffär heter detsamma i Sverige som i Kroatien. Våra två olika språk härstammar ju inte ens från samma språkgren! Herremingud. Det mina grabbar på hjärnkontoret vandrade iväg till var det engelska ordet 'consume', alltså på svenska översatt 'konsumera'. Låter som en rätt logisk koppling va? Tyvärr har jag ingen engelsk ordbok i stil med den Anders tillhandahöll under våra två terminer språkhistoria och kan därför inte riktigt svara på mina egna frågor om detta ords ursprung och spridning. När jag vet mer kanske jag återkommer. Eller så håller jag infon för mig själv.

Hur som. Jag och Namita tyckte att det var rätt skojigt. Mataffären hette verkligen Konzum.

Det har jag sagt va? Vi var på cirkus för några veckor sedan. Jag och Anderssonskorna. Och visst var det cirkus alltid. Hör på det här bara. Två män håller i en sviktande planka som är kanske dryga decin bred. En kvinna ställer sig på denna planka, tar fart, hoppar upp och drar på en dubbelsalto helskruv och landar sedan på samma planka. Makalöst och bland det häftigaste jag sett en människa göra. Sen kom Britney ner från taket. Det var också häftigt. Vi klappade händerna och skrek lite lagom tjejigt fastän vi egentligen inte är några inbitna Britney-fans, men vadå, hon är hon och vi gick i högstadiet när Baby one more time gick på repeat på MTV. Britney var snygg. Showen var mäktig. Humöret var på topp. Det var grymt.

...även i Croatia. Hvar, närmare bestämt.

I helgen har det varit fotbollsfestival i stan. Hotellet har varit fullt med fotbollslag. Det fick mig att sakna mina barn. Och hela grejen. Särskilt det där med att resa iväg med dem. Det man sliter för hela terminen. Det som allt pepp-talk, allt skrik, allt gnäll, allt tjat, allt pisk, alla skratt, all gråt, all svett och all kärlek ska leda fram till. Att åka iväg med en massa barn. Ta dem under sina vingar och göra det bästa för att de ska få en sån där grym åka-iväg-med-laget-helg att lägga till i minnesbanken. En sån där "Åh, kommer du ihåg när vi var iväg på den tävlingen". Det var mitt och Sofis stora mål när vi tog över den lilla gruppen sexåringar. Vi ville så gärna åka iväg på en resa med dem. Och det gjorde vi. Som 18-åring lastade jag in ett gäng kids i en buss för första gången och jag gillade det så mycket så det fick bli till en fin vana. Lite hit och dit har jag tagit med dem. Med favoriterna Östersund och Sundsvall så klart. Och den ena resan har alltid överträffat den andra, för man blir hela tiden bättre på det man gör. Både som reseledare och coach.

Så i helgen när jag såg alla ledare med sina adepter blev jag avundsjuk. Väldigt avundsjuk. Jag vill också åka iväg med ett lag. Hålla koll på tider, veta när bussen går, sätta godisförbud, måsta säga till en miljon gånger att det är läggdags, veta vart alla ska, räkna in så att alla är med, dela ut frukt och dextrosol, dubbelkolla med alla så att de inte har glömt sina matkort, plocka ihop kvarglömda grejer och så klart bara vara med, och få känna att man nästan lite grann äger, ett gäng underbara barn.

Den känslan är alldeles för magisk för att jag ska ha känt den en sista gång i mitt liv. När min tillvaro är lite mer stabil och bofast igen är det definitivt något som ska få ta plats i vardagen. Förmodligen inte med samma underbara barn, men de finns ändå alltid i mitt hjärta. Oj, vad jag saknar dem. Redan.

I helgen har det varit fotbollsfestival i stan. Hotellet har varit fullt med fotbollslag. Ett stort gäng från vårt grannland i öst. Vårt land, vårt land, vårt fosterland. Jag talar så klart om Finland. Och nu pratar jag om det riktiga landet alltså. Jag har hört alla dessa finlandssvenskar hela helgen och konstaterat för mig själv att finlandssvenska är den vackraste dialekt jag vet. Jag blev alldeles glad i själen av att tjuvlyssna på de glada Korsholmssupportrarna. Fastän de bara pratade om vädret. Sen har jag även känt hur mycket jag längtar till Finland. Vasa skärgård, Vasa torg, Villa Västliden, Voitby, Kotiranta, Keskusta, Vikinga, Gerby. Och sånt. Åh. Det är vackert där på andra sidan. Ja, jag tycker faktiskt det.

Finlandslängtan. Vem trodde att man kunde få det bara så där? Där är där man inte är, här har man alltid med sig. Men om där är ett vackert ställe med varma, fina minnen så har man minsann med sig där vart man än går också. Och för att inte tala om det finska blodet som rinner genom kroppen så klart. Det finns där varje dag. Hela året. Och på så sätt lever allt vidare.

Om jag skulle vara sommarpratare, då skulle jag prata om Vasa.