Det stavas S. Det stavas N. Det stavas Ö. Och det blir ju så klart jippieyeysnartärdetjul. Eller, jag menar, SNÖ. I staden jag bor i. Trevligt, kan jag tycka, eftersom snö hör julen till och nu börjar det faktiskt närma sig.

Over and Out för väderleksrapport.

Jag har funderat lite, som jag ibland gör. Denna gång handlar det om telefonbeteende. Och inte bara mitt eget. Nej, detta har jag noterat hos andra också. Låt mig förklara.

Det ringer i Lilla Rosa. Jag ser på skärmen vem det är som ringer. Jag svarar med ett hej och en presentation av mitt eget namn. Personen som ringer säger "Hej det är Mogabe" (nej, jag har ingen kompis som heter Mogabe, men jag önskar jag hade) varpå jag säger med en förvånad röst "nämen heej". Och det är just detta "nämen heej" som förbryllar mig. Varför säger jag så? Lilla Rosa har ju redan talat om för mig vem det är som ringer och det är väl knappast förvånansvärt att det då är densamme som är i andra sidan luren? Va? Va?

Appropå telefoner så funderar jag på att stänga av Lilla Rosa när jag i helgen besöker hufvudstaden för att umgås med diverse syskon. Vad skönt det skulle vara.

I somras var jag i Barcelona. Idag var jag hos frisören. Det har väl inget samband, kan tyckas. Nej, inte direkt. Men idag när jag var hos frisören läste jag om Barcelona i ett resemagasin. Skribenten var uppenbart kär i staden med den ofärdiga kyrkan och menade att en Barcelonaresa borde skrivas ut som medicin mot stress eller depression.

Idag har jag blivit med lugg!

Jag har en vän som jag känt i många, många år. Vi möttes i dockvrån som tandlösa sexåringar. När det sedan, ett år senare, var dags att ta klivet upp till den riktiga skolvärlden började min vän en vacker dag att gråta alldeles förtvivlat i sitt hem. Det stod klart, vi skulle börja i C. Som alla visste på tiden det begav sig så var det A som i Apor, B som i Bäst och C som i Sämst. 

Fruktansvärt! Men vi klarade oss igenom tre år i C som i Sämst och i årskurs fyra blev vi helt plötsligt B som i Bäst. Kanske även därför vi blev B som i Bästisar och envisades med att gå i samma klass hela vägen till studenten? Kanske. Det sägs ju att motgångar prövar sina vänner. Och vad kan vara värre än att inleda en tolv år lång skolväg med C som i Sämst?

Idag fick jag mig en riktig tankeställare. Typ, va? Vad menar du? Och jag tänkte först och främst att det är minsann inte alltid som det verkar. Men sen funderade jag lite till och kom fram till att det kanske är så som det verkar som det egentligen är. Fattaru? Det är bara det att jag själv inte riktigt vet om det. Ibland glömmer jag bort.

Märket på min höft sitter i alla fall där för att påminna mig om hur det är och alltid ska vara. Om jag någon gång skulle glömma bort. Vilket jag ibland gör. Faktiskt. Det är så klockrent. På pricken. Och det viktigaste jag har. En bra liten note-to-self helt enkelt. Och snygg också.

Idag hände något. Något som man bara tror händer i tecknad film. Möjligen i vanlig film också, men knappast på rikt.

Vi ska gå ut ur en utav stadens gallerior och min kära svåger går rätt in i en glasdörr. Det är sant. Bang, rakt in i dörren med huvudet. Åh himmel, så kul det var.

Fan vad king. Idag var jag hos Filip och han fick måla på mig. Fast det kändes mer som att han borrade. Numera är det jag och tatueringen som möter världen tillsammans. Jag gillare skarpt.

I ugnen ligger fläskfilé och klyftpotatis. På spisen kokar rödvinssås. Skapligt ändå. Som man brukar säga så kan det ju bara bli bättre när det är åt helvete dåligt. Det blir nästan två veckor lov från träning nu. Välbehövligt. Och när jag under morgonens grammatiklektion bad om att få försöka svara på en fråga kände jag att min lärare blev glad och nöjd. Då blev jag också nöjd. Särskilt eftersom jag hade rätt.

Andas.

Trevlig helg! Det ska jag ha. Imorgon kommer syster. Ja!

Aldrig förr har jag känt mig så dålig på så mycket under en och samma period. Skolan, gymnastiken, bara allmänt socialt liv. Det går inte i medström. Skämmes! Jag som skulle bli bäst. Och skämmes för all opepp. Det är inte okej att vara opepp. Jag lever faktiskt. Och kan man egentligen göra något bättre? Min farmor skulle vara besviken på mig om hon såg det dåliga självförtroendet.

Jag ska bättra mig. Jag tror att få kramas med min syster kommer göra gott. Det ser jag fram emot.

Jag vet att det är liiiite, lite tidigt. Men det här är ändå egentligen bara en nostalgitripp och inte en titt på framtiden. Kommer du ihåg det här? Jag och Soffan tillhörde några av de få som bara älskade Jul i Kapernaum. Gillade du det?

Det finns två saker man absolut inte får säga, yttranden som är lika med socialt självmord. 

Nummer ett. Man får bara inte säga att man inte gillar hundar. Råkar man säga det tittar folk konstigt på en och verkar bli sårade i själen. Sedan får man alltid svara på frågor om man har blivit biten av en hund eller dylikt. Det spelar egentligen inte så stor roll vad man svarar på frågorna, för man är redan ansedd som ett freak.

Nummer två. Något som nästan är värre än att inte gilla hundar är att säga att man inte är säker på att man en vacker dag vill ha barn. Reaktionerna på ett sådant yttrande är många, men lika i grund och botten och alltid något i stil med; VA?! Vad säger du?! Ett sådant här yttrande måste man nästan alltid ta tillbaka, eller i alla fall mildra med att säga "Men det är säkert bara för att det inte känns aktuellt nu".

Jag säger då det. Passa era tungor, gott folk.

Eftersom vi alla vet att jag inte kan ta hand om sig själv hade N anlitat en kontrollant, då hon själv inte kunde medverka under gårdagskvällen. De hon hade att välja mellan var Drunk Mama, tjejen som sist fick gallkolik och tjejen som gått in med inställningen "spåra". Lotten föll på Drunk Mama. Och skötte hon sitt uppdrag? Ja, det kan man ju diskutera.

Det är mycket man kan diskutera faktiskt. Men jag säger i alla fall att vissa saker behöver man mer än andra. Och vissa människor är helt klart fulare än andra. Hur det är möjligt kan man inte så noga veta. Men det är sanning. Det är på rikt.

God morgon lördag. Hur mår du? Du ser lite kylig ut, men med blå himmel. Jag mår ganska bra, trots att jag sovit som en kratta. Jag är väl så förberedd som jag orkar vara. Vill bara få göra undan det. Och det börjar det bli dags för nu. Bonne chance, till mig själv!

Vad det är trevligt att få en tidning i brevinkastet varje morgon. Det är verkligen jättetrevligt. I morse kröp jag upp i soffan med en kopp te och tidningen som förberedelse inför dagens tenta. Tentan gick vägen, tror jag. Om inte så måste det vara fel i facit. Efter två och en halv timme transkription bosatte jag mig på UB. Det kändes otroligt illa att inte få vila hjärnan, men eftermiddagen bjöd i alla fall på fika med två fiskmåsar. Utomordentligt trevligt.

Hade gärna hängt med gymnastikfamiljen ikväll, men jag har för dålig koll på mina underordnande konjunktioner för att kunna slappna av. Nu så här efter att ha sett Färjan blir det pluggkväll. Piggt. Jag längtar så till samma tid imorgon.

Jag vill inte ha det jag vill ha, som min älskade Pärla en gång så fint uttryckte det. Appropå något helt annat så har jag undrat många gånger om det är en hel generation det är fel på eller om det bara handlar om uppfostran. Det är ju svårt att säga. Imorgon har jag tenta. På lördag har jag tenta. Så himla kul. Och appropå något annat igen så är det dags snart tycker jag. Ge mig. Jag behöver. Och jättekonstiga grejer började jag tänka på idag när Doktor Paro bad mig ringa sjukvårdsupplysningen. Jag är ju så himla konstig. Och jag vill ha lördag kväll och sen pliktfri vecka. Fyrtiofyra är det varken skola eller träning och dit längtar jag så mycket så du kan nog knappt förstå. Pratade med Roomie ikväll och för det första var det trevligt att höra hennes röst och för det andra gjorde vi fina resplaner. Åtminstone Göteborg (Jojjan!).

Så där fungerar en hjärna som bara häver ur sig allt som måste ut för att fonetiktermer ska få plats. Piggt. Inte piggt imorgon om jag inte går och lägger mig snart. Och en sista bara. En fråga faktiskt. Hur mycket kan man sova egentligen och ändå fortsätta vara trött? Jag är jättemycket jättetrött. Och jag äter ju massor med äpplen!

Det här är så vackert så det går knappt att förstå. Regerande mästarinnor i Riksmästerskapen Äldre 2008. Jag är beredd att säga att det är synonymt med perfektion. Det här får mig att gråta.

Är det bara jag som upplever att alla figurer på Kanal 5 har gått och blivit smurfar idag? Till och med de vanliga desperata hemmafruarna. Så konstigt. De kanske har tyfus? Eller vad tror du, Soffe?

Ikväll var en bra kväll för det var en bra träning. Teknik, teknik, teknik och så lite fristående med Verre och styrkekoll med Coach M. Ni kan bli bäst och det tycker jag att ni ska bli också. Östersund nästa! Och det var ju julafton också, ja. Den nya trampen hade kommit. Nu är allt blått. Tumbling blått. Peggan blå. Mattor blåa. Så vackert. Nu tycker Mallan bara att vi ska måla hallen blå. Helt rätt, Mallan.


Och idag har jag hunnit städa, städa, städa och livet känns så mycket finare då. JAAA!!!

"Meanwhile, let's talk about you. So, you're old and small."

Snart ska jag göra ett ryck. Ta tag i mitt liv. Det finns vissa saker jag inte verkar kunna slänga ur ryggsäcken och vissa löften jag inte kan hålla. Men snart. Snart ska jag bli bäst. Rensa. Städa ur. Tömma. Bara bli bäst och inget annat. Annars är det inte lönt.

Jag har för övrigt en knöl på halsen och jag kan inte riktigt förstå dess funktion. Är det någon effekt av konstig sovposition, ett bevis på dålig form eller håller jag på att utvecklas till en kamel? Jag vet inte.

Då kanske ni undrar hur det gick för Tävlingskommittén att slutföra sitt uppdrag igår? Och då kan jag meddela att det gick bra. Ja, jag tycker det. Allt och alla var på plats, saker och ting flöt på som planerat och samtliga 156 gymnaster hade alla kroppsdelar på rätt plats och i rätt vinkel när allt var över. Skönt. Som Ordförande i Tävlingskommittén vill jag tacka alla som var med. Tack.

Ett extra tack till mina underbara tjejer. Lära sig ett friståendeprogram på en ynka vecka. Det är en stor prestation. Första gången med svårighetstabell. Inte ett enda fall. Det är en enorm prestation ska jag tala om för dig som inte förstår. Gårdagens prestationer gav mig massor med energi och ork. Det går nog!

Det här måste jag faktiskt dela med mig av. Det här ska jag titta på varje gång det blir så som det blev tidigare idag. "Ur fas" noterade någon. Och det stämmer väl lite. Jag har lätt att hamna ur fas när jag är ensam i mitt lilla bo. Därför längtar jag tills jag blir sambo igen.

Snurrigt värre. Hjärtat spelar spel som ingen hänger med på.

Imorgon är det en lång dag. Förvisso tjugofyra timmar liksom alla andra dagar, men imorgon ska vi ro tävlingen i hamn och jag hoppas att det flyter på smärtfritt. Tävlingskommittén ska börja dagen med gemensam frukost en timme före uppsträckning. Det blir bra. God natt. Och just det, det jag skulle dela med mig av:

Vad roligt det var att plocka skräp i ösregn. Samla ihop pengar som inte ens är till mig. Det är ett glamouröst liv vi lever. Resten av dagen har jag spenderat i pyjamasbyxor. Jag har ätit glass och tagit igen sömn som jag missat i veckan. Nu ska jag ta mig i kragen och laga den där pajen som jag köpte ingredienser till förra veckan. Hurra.

Och appropå hurra så vill jag idag gratta Minipärlan som fyller två år!

JA! Jag tror jag har hittat den, min 16-årspresent. Eller var det 15 till och med? Nu jävlar.

Varje dag (nästan) surfar jag in på Cosmopolitans hemsida och tar reda på vad stjärnorna har att säga mig. Idag löd min dom så här:

"Virgo

Partnerships will get a new lease of life if you accept radically different ways of operating. If you are single, you could gain an electrifying new love life if you reject the past. Do you have an enemy? It's time for an out-there strategy. Is your ex an issue? Who cares about what's supposed to happen. Experiment.

OCTOBER 09 2008"

Ja. What to say?!

Regnställ (jacka och byxa). Gummistövlar. Ryggsäck. Det kan inte bli så mycket mer första klass. Hade det varit kvällning hade jag definitivt toppat med en reflex. Kanske till och med reflexväst. Jag är en sån där tönt, som man brukar säga.

Uppgivenheten är total. Jag kommer aldrig att bli en fransman. Det går bara inte. Den där berömda polletten som man brukar prata om ibland faller inte på plats. Nepp.

På dagens uttalslektion diskuterade vi det faktum att man blir mycket bättre på att tala franska efter ett glas vin. Jag kom fram till slutsatsen att det är så klart därför som fransmän dricker så mycket vin, så de ska kunna tala sitt eget språk. Snacka om onödigt. Och så grammatiken på det. Snart kastar jag in baguetten och lär mig esperanto i stället.

God natt.

I lokaltidningen härom dagen talades det om brandsäkerhet.

Jag skämdes lite när jag erkände för min vän brandmannen (to be) att vår brandvarnare är nerplockad för att den inte har något batteri. Men stolt kunde jag i alla fall berätta att vi har en brandsläckare. Brandmannen gissade att det var en pulversläckare och informerade mig om att det är väldigt jobbigt att sanera efter användandet av sådan. Sen skämdes jag lite mer när jag erkände för brandmannen att jag råkade glömma ett brinnande ljus över natten för någon vecka sedan. Egentligen konstigt att det inte händer oftare, denna ljusens årstid.

Idag blev jag gräsänkling. Enbo i stället för sambo. För två hela veckor! Inga matlådor har vi i frysen och i kväll såg jag en fisk. Det är inge roligt.

Utkörd ur mitt eget hem. Förvisad till annan plats än lyan. Portad från boet. Men det är lugnt, för jag har riggat upp små smygkameror, så jag missar inget. Har just tränat och går under namnet Red Face. Sitter på UB och skaskaska skriva klart den där Resumén (som är så viktig så jag väljer att inleda med versal varje gång, ja). Jag hoppas deadline är midnatt och inte kontorstid. Tolkningsfråga. Jag väljer midnatt.

Bonne chance, Milon. Merci, Milon.

Hör på det här då!

Igår stod jag i mitt tonårssbadrum och borstade tänderna. Tänkte på fina tider från förr och slogs sedan av en tanke angående framtiden. Nämligen att nästa höst står jag förmodligen och borstar tänderna i ett badrum way out south and west i detta avlånga land. Oh gosh! Jag blev lite tvärnervös, men lugnade sedan ner mig själv med att det är minst tio, elva månader kvar om det skulle bli så. Och förhoppningsvis blir det så. Spännande!

Men för att ens ha möjlighet måste jag skriva denna Resumé. Än så länge går det framåt. Än så länge gör jag bara grundjobbet på svenska också. Mon Dieu.

Tre timmar sömn. Åtta timmar jobb. Några timmar cykla i regn, hälsa på favoritfamiljen på ön, äta fil till lunch/middag, se på Vänner och somna på soffan. Tre timmar träning. Så blev det. Och innan de där tre ljuvliga sömntimmarna hade jag en väldigt trevlig kväll med kanelbullar och öl. Så himla fint. Anna lärde oss att i Malmö finns det många som pratar skånska och många afrikaner. Dessutom ägnar sig ungdomarna åt den mycket kulturella sysselsättningen att äta falafel. Vad vis hon är, den där Annan.

Nu vill jag sova, men ändå inte. Ja för att jag är trött. Nej för att det innebär måndag och deadline för Resumé. Jag ska på rikt skriva en text på franska. Det känns så himla läskigt att jag får lite magknip. Och eftersom jag är som jag är så har jag lämnat det till sista minuten. Samma vecka som jag ska läsa 40 sidor realia, skriva dagbok om två artiklar och två filmklipp, litteraturseminariuma Le Petit Prince, vara tävlingsledare under Truppcupen och bara allmänt försöka förstå mig på den franska grammatiken. Vad välplanerad jag är.

Skål och godnatt på den du, för nu måste jag sova. Jag är förresten i mitt kära barndomshem. Bara för att jag vill det. För att det är mysigt att vara här ibland. Med mamma och pappa.

Ja, det är ju minsann Kanelbullens Dag idag och det ska vi fira. Festkommittén ska sammanträda i kvällningen och nyss fick vi följande sms av kvällens värdinna: "Jag bakar förresten bullar nu så ni behöver inte bli besvikna!"  Vilken pärla hon är. Några öl ska vi nog också hinna med och det kommer garanterat bli en pangkväll.

Det är fredag kväll och jag lyxar till det med potatisbullar och ett stekt ägg. Ni förstår, gott folk, jag gillar att äta men lagar helst inte mat. Hade ambitionen att göra en paj, men det stannade vid bara tanken. Kanske blir det av imorgon. Det lila glaset med rödvin stämmer i alla fall överens med fredag kväll. Det tycker jag är rätt. Och senare ikväll ska jag träffa någon som jag inte spenderat kvalitetstid med på ungefär hundra år. Så trevligt!

Mitt VISA-kort har valt att inte leva längre. Det är ju lite sorgligt, kan man tycka. Men jag väljer att se det positiva i situationen och det är att jag nu har en mycket god anledning att beställa hem ett kort med ett eget kort på. Fattaru? Ett VISA-kort som är klätt med ett fotografi taget av moi. Frågan är ju nu bara vilket kort jag ska välja. Vilken beslutsångest.

Detta är helt klart dagens i-landsproblem. Vilket kort ska få klä mitt VISA-kort?

Något av korten ovan? Oklart. Måste tänka igenom detta noggrant.

Det finns glädje. Det gäller bara att komma ihåg den. People, people. Glöm aldrig någonsin glädjen. För den finns ju där. Och om man har tur är det någon som har fångat den på bild. Då är det jättelätt att minnas. Glädje!

"Does your boyfriend pay for sex?"
"How to climax your way to better skin"
"Best buys this season"

Ja, typ så pluggar min Roomie till högskoleprovet (det är i alla fall vad hon påstår sig göra). Lärorikt på många olika sätt. Jag önskar att min grammatikbok vore lite mer av den karaktären. Men det roligaste jag stött på hittills är en bild av en hund som är ute på promenad med en människa (det ägda + de + substantivet = le chien de Marie). Jag hoppas för övrigt att pluggmaterialet nedan innehåller något i stil med "How men and women can be friends". Det är något du måste förstå, Roomie! Men näe, säg inte emot.

Idag vill jag hylla den fantastiska uppfinningen handsfree. Man kan prata i telefon länge, om allt och inget, och få ordning och reda i sitt bo på en och samma gång. Fan-tas-tiskt. Eller Fa-ta-stik, comme on dit en français.